Tagged London
London, i morgon åker vi.
I morgon åker vi till London! Senast jag var där var tillsammans med Malin. Vi har skrivit om när vi åkte till Ladyfest London tidigare, pratat om det i vår podd samt publicerat de blandband vi skulle ha bytt här och här (Malin fick aldrig sitt!) Sedan dess har Malin bott där men jag har inte fått chansen att åka tillbaka förrän nu. Vi ska se Sleater Kinney spela på måndag, vilket inte kan bli annat än bra. Jag hoppas på att vi hinner träffa Sara Stode och ev Annette från The girls are. Utöver det har jag, som vanligt, varken planerat in sevärdigheter eller packat. Det är kanske så min resfeber uttrycker sig? Resfeber och pollenallergi som gör mig sjukt trött.
Jag har iallafall gjort en vårig London-playlist!
Grimes – Entropy
Kate Bush – Wuthering Heights
The Julie Ruin – Blueberry Island
Missy Elliott – Funky Fresh Dressed
M.I.A – Y.A.L.A
Jean Grae – You Don’t Want It
Nina Simone – See-line Woman
Tove Styrke – Even If I’m Loud Doesn’t mean I’m Talking To You
Elastica – Nothing Stays The Same
Torres – Strange Hellos
Dolores Haze – I Got My Gun
Purtiy Ring – Bodyache
Courtney Barnett – Depreston
Nu ska jag sova, jag packar i morgon.
INTERVJU: Primetime
Foto: Primetime
Ibland brukar vi på Grrrlcollection (som ni har kanske märkt) prata om det gamla nätcommunityt skunk.nu. Om hur mycket av den svenska riot grrrl-scenen i början av 2000-talet pågick inom dess ramar. En person som jag lärde känna via skunk på den här tiden var Maria Cecilia Tedemalm från Västervik. Sedan dess har hon (bland annat, förstås) flyttat till London och börjat spela grym postpunk i bandet Primetime. Idag har Primetime släppfest för sin debut-ep och vi tog tillfället i akt och passade på att intervjua dem!
VILKA ÄR PRIMETIME?
– Primetime är Lucy på gitarr och sång, Claudia på sång och golvpuka, Flora på bas och Maria på trummor.
NÄR, VAR, HUR, VARFÖR BÖRJADE NI SPELA IHOP?
Maria: Vi startade bandet förra sommaren när vår polare Bryony Beynon efterlyste nystartade band till en DIY minifestival som hette “First Timers”. Premissen for festivalen var att få tjejer, queers och transpersoner eller helt enkelt folk som inte har varit i band förut, att lära sig spela och starta band. Så alla banden var tvungna att antingen ha en tjej, en queer- eller transperson eller aldrig ha spelat sitt instrument förut… Flora fragade om jag var peppad vilket jag var eftersom jag alltid har velat lära mig att spela trummor! Sen fixade vi Lucy på gitarr och till slut Claudia på sång! (jag och Flora kände inte henne innan bandet).
Foto: Primetime
HADE NI SPELAT I ANDRA KONSTELLATIONER TIDIGARE?
Maria: Nar jag var tonåring brukade jag satta upp konserter i hemstaden Västervik. Vi hade en spelning med Kevlar inbokad och hade inget förband så jag och 5 andra tjejer startade ett band some hette Nurse You for att spela innan dom, haha. vi hade två låtar och jag lärde mig typ två ackord på gitarr…antar att det gills?
Flora: Jag var med i ett band som hette Picked Last nar jag var 16 men vi kom aldrig längre än till att spela Blink 182 covers, och spelade aldrig live. Haha. Efter ett tag bytte vi namn till Pizza Box.
Claudia: Jag brukade vara med i skolkören. Någon anmälde mig så jag hängde på… Jag var alltid placerad längst bak dock. Jag tog trumlektioner i två år när jag var 11 och brukade repa med kompisar då och då, men det är allt fram tills Lucy fragade om jag ville sjunga i Primetime. Jag sa nej först men dom övertygade mig!
Lucy: Innan First Timers var jag med i ett coverband i skolan, och när jag var 18 sjöng jag i ett band som hette Teen Evil, men jag blev utslängd innan vi hade vår första spelning… Jag startade två band till First Timers, det andra hette Tilted Achres och vi spelade dagen innan Primetime spelade för första gången. Jag hade aldrig skrivit låtar eller sjungit framför publik innan dess… Jag hade gått på gitarrlektioner när jag var 16 i typ ett år, men hade inte spelat sen dess!
HUR VILL NI SJÄLVA BESKRIVA ER MUSIK?
Maria: Jag antar att det kan klassas som postpunk? Vi hade aldrig riktigt ett snack om hur vi ville att det skulle låta så musiken har liksom format sig pa ett naturligt sätt. Just på grund av att det är nytt för oss!
Foto: Primetime
VAD INSPIRERAR ER?
Claudia: Dagliga problem antar jag? Jag skriver mest om vad som går mig på nerverna men jag tycker att alla våra låtar har en strimma av hopp också!
Lucy: Jag tycker det ar väldigt svårt att skriva låttexter, jag antar att dom flesta låtarna börjar med känslor och åsikter? Oftast borjar jag skriva om någonting som har hänt mig eller en situation jag har varit i och sen tänker jag “Varför skulle någon bry sig om mina dumma känslor?” och slänger det istället. Jag har skrivit två låtar om sex sa jag antar att det ar en inspiration, killar! Haha. Fast inte bara killar. Jag har precis skrivit en sång som heter “Genral public” som handlar om hur jag hatar dom flesta personerna jag måste snacka med i telefon där jag jobbar.
IKVÄLL HAR NI SLÄPPFEST FÖR ER DEBUT-EP. MEN DEN HAR REDAN FUNNITS ATT KÖPA ETT TAG VA?
– Den kom ut i slutet av juli! Vi visste inte exakt när den skulle komma och folk har varit bortresta osv så nu pa lördag var första datumet alla kunde…
NÄR SPELADE NI IN EP:N OCH HUR SÅG DEN PROCESSEN UT?
– Vi spelade in 3 demos först… Vilket var innan vi visste att vi skulle släppa något material. Vi bestämde oss för att spela in för att det var en massa av våra kompisar som ville höra hur vi lät. Vår kompis Mark Jasper (som är med i bandet Witching waves) driver en inspelningsstudio som heter Sound savers, så vi bestämde oss för att spela in där när dom hade en dag ledigt. Så vi spelade in tre låtar då: Last night, Strange feeling och Tied down. Sen bråkade vi lite om ifall vi skulle släppa en sjua eller en kassett… Det var lite olika personer som var intresserade av att släppa oss. Nar Paco fran LA Vida Es Un Mus kontaktade oss så bestämde vi oss för att släppa den med honom då han redan har en fantastisk distro! Så då spelade vi in två låtar till och bestämde oss för att ha med Last night och Tied down fran demon, då vi gillade hur dom lät redan.
Det svåraste att komma överens om var såklart skivomslaget… Vi kommer nog anlita någon annan att göra det åt oss i framtiden! Det är Lucy som har ritat det vi har nu och vi jobbade tillsammans med layout osv.
HUR KÄNNS DET NU NÄR DEN ÄR FÄRDIG?
Maria: Känns overkligt! Jag trodde aldrig att jag skulle slappa en skiva i mitt liv, men ja det är fantastiskt! Vi ar alla supernöjda!
VAD HÄNDER PÅ SLÄPPFESTEN IKVÄLL?
– Vi har lyckats få 3 asbra band att spela: Personnel, Quango och Monotony (som är alla medlemmar fran Sauna youth fast med andra instrument), så vi ser jättemycket fram emot att se dom! Det kommer även vara gratis alko-slush puppies tidigt pa kvallen och sen DJs tills baren stänger vid 2… Kommer bli sjukt kul!
Foto: Primetime
VAD ÄR ERA PLANER OCH FÖRHOPPNINGAR FÖR BANDET FRAMÖVER?
– Just nu fokuserar vi på att göra nya låtar… Sen vill vi släppa ett album sa småningom och gärna turnera ocksa! Förhoppningsvis utomlands… Paco har sagt att han ska forsöka fixa en Japanturné haha. Så vi får se!
JAG HAR FÅTT INTRYCKET AV ATT DET ÄR EN VÄLDIGT SPÄNNANDE OCH HÄNDELSERIK PUNKSCEN I LONDON JUST JU – MÅNGA BAND SOM KNYTER AN TILL RIOT GRRRL, DIY och QUEER ETC. HÅLLER NI MED? ANSER NI ER VARA EN DEL AV NÅGON SCEN OCH HUR SKULLE NI ISÅFALL BESKRIVA DEN?
– Absolut! Stämmer precis! Det ar en asbra scen just nu, det känns som att det är mycket tack vare en spellokal som heter Powerlunches som ligger i Dalston. Det ar en liten källarlokal och bar, alla som jobbar där är även med i asbra band själva så det är väldigt kul… Dom har punkspelningar där typ varje kväll i princip och det ar alltid max £5 i inträde. Vi spelade vår första spelning där och tror detsamma gäller för väldigt många andra band i scenen också!
FÖRUTOM ER, VILKA ÄR DE BÄSTA BANDEN I LONDON JUST NU?
– Alla banden vi spelar med på släppfesten (Quango, Personnel and Monotony), samt i ingen speciell ordning; Good throb, Tense men, Frau, Sauna youth, Human hair, Shopping, Primitive parts, Cold pumas, Claw marks.
Här kan du beställa ditt eget ex av Primetime’s 7″!
MUSIK: Tormina Summer tape vol. 1
Det outtalade kassettbandstemat här på bloggen fortsätter visst, för jag måste tipsa om det här grymma som jag fick med mig hem från Feministisk festival i Malmö tidigare i somras, och som snurrar varv på varv i min bandare just nu – Tormina records Summer tape vol. 1.
Tormina records är ett malmöbaserat bolag som släpper kassetter och cd-skivor och drivs av musikern och DIY-esset Lidia Damunt. Första gången vi fick upp ögonen för henne var då vi såg hennes dåvarande band Hello cuca på Ladyfest London 2002 (här kan du läsa mer om det), och vi blev himla glada när vi för inte så länge sedan fick reda på att hon numera bor i Malmö, spelar i nya bandet Arre! Arre! och dessutom alltså driver skivbolag!
På denna kassetten har hon samlat 9 band från Spanien, England och Malmö som delar med sig av nya, gamla, tidigare outgivna och nysläppta låtar. En lagom spretig mix som i det väsentliga ändå känns sammanhållen, innefattande några tidigare favoriter och några för mig helt nya bandupptäckter. Som det perfekta blandbandet, helt enkelt!
De som medverkar är: Trash kit, Vit päls, Arre! Arre!, As ondas, Hello cuca, Feathered arms, Las olivas, Tusen skäl och Pila.
Här kan ni skaffa ett ex – gör det!
VECKANS SKIVA: Frau – Demo
Veckans skiva är en kassett. En demodebut från i fjol signerad londonbandet Frau, som jag hade förmånen att få se live två kvällar i rad(!) när jag var i London för en dryg månad sedan. Gapig noisepunk när den är som bäst, i form av åtta låtar som tillsammans kvalar in på cirka 10 minuter. Grym skrikröst + superdansanta basgångar + bra kaos. Perfekt!
Frau är ett grymt liveband, och jag älskar hur den slamriga lofi-nivån på den här inspelningen – komplett med rundgångsmatta och allt – fångar upp livekänslan rakt av. Bra lyssning i väntan på att någon ser till att boka dom till Sverige (tack på förhand!).
Kassetten och/eller en digital nedladdning av den kan köpas här! (Betala gärna lite extra och supporta framtida släpp från grymma DIY-bolaget Tuff enuff records när du ändå är i farten.)
VECKANS SKIVA: Shopping – Consumer complaints
Hej hallå, kom precis hem från London och känner mig så där härligt flygplanssunkig ni vet, men hög på fyra dagars inspiration overload bara måste jag slänga upp en veckans skiva nununu!!
Londonbandet Shoppings första och hittills enda album Consumer complaints släpptes i fjol och består av 13 svinsvängiga postpunkdängor – knixiga bas/gitarrarrangemang snickrade i rakt nedstigande led från klassiska band som Au pairs och The Slits. I lördags fick jag äntligen se dem live för första gången – en av de främsta anledningarna till att jag åkte till London – och blev typ mindblown trots höga förväntningar. Helt fantastisk spelning, ingen kunde stå still! Och som av en händelse så får jag samma kväll reda på att de kommer och spelar i Sverige i juni – närmare bestämt på Parklifefestivalen i Stockholm den 14/6. Hurra, grattis Stockholm, missa inte!
Och London ja, ni kan vänta er en del tjat om detta framöver. Har så sjukt mycket spelningar, bandupptäckter och skivor att dela med mig av, stay tuned!
Shopping live i Tottenham, London. Inte bästa bilden precis, men ni får nöja er. Foto: Malin Ringsby
MUSIK: Run wolves run!
År 2004 hade jag slutat gymnasiet och tröttnat på staden jag vuxit upp i. Så jag skaffade en enkelbiljett, packade en väska och flyttade till London.
Jag åkte dit själv och jobbade till en början som au pair i en kaosartad liten familj med ganska mycket problem. Jag minns att jag kände mig extremt ensam den där första tiden utan vare sig kompisar, familj eller allmän trygghet inom räckhåll, och min taktik för att lära känna människor blev att svara på bandannonser som jag hittade uppsatta på stan. Bland annat den här, som var en sån perfect match att jag kände mig tvungen att riva ner hela lappen för att ingen annan skulle kunna svara och sno åt sig min givna plats. Tror inte att jag har erkänt den egohandlingen för Aaron Batley, som visade sig vara den som hade satt upp lappen, men sedan den dagen har den alltså i hemlighet suttit inklistrad i min dagbok.
Jag skickade ett mail till den angivna hotmailadressen från biblioteket där en kunde låna internet gratis, och några dagar senare mötte jag upp Aaron på ett kafé där vi drack blaskigt te med svinmycket socker i och pratade om olika riot grrrl-band vi gillade. Eftersom vi hade nästan exakt samma referensbibliotek och samma DIY-inställning till det här med att spela i band – “Ambition & integrity over talent!!!” – var ett gemensamt projekt ett faktum redan efter det där första mötet. Så småningom och efter idogt letande lyckades vi även hitta en trummis – Alex Sandoval – i kön till en Comet gain-spelning som ingen av oss kom in på, och kaosbandet Run wolves run! såg därmed dagens ljus.
Till en början sågs vi mest hemma hos Aaron. Satt på smutsiga heltäckningsmattor och skrev låtar, testade pedaler, lyssnade på The Gossip-vinyler och åt beans on toast. Men efter ett tag lyckades vi tjata till oss en slot i en replokal under tågspåren vid Clapham junction (där väggarna bokstavligt talat skallrade varje gång ett tåg for förbi) och därmed kunde vi börja repa på riktigt.
Allt som allt så bodde jag bara i London i cirka nio månader, så vår karriär som band blev ganska kort men intensiv. Vi visade oss vara ett effektivt team när det kom till att styra upp saker och vår DIY punkattittyd till det här med perfektion hjälpte oss på traven. Demos som vi spelat in på en tagning i replokalen trycktes upp till kassetter som distribuerades till mer och mindre intresserade, vi fixade merch t-shirts i en handvändning med sprayfärg (höll åtminstone några tvättar) och styrde upp spelningar lite tidigare än vad vi kanske borde ha gjort(?). Den första spelningen vi gjorde var inför ett knippe skeptiska småstadsbor (och några få superpeppade!) på en liten pub i Preston i norra England. Så här recenserades den av Marcus Barnett, som arrangerade:
By the way, RUN WOLVES RUN! played their first show last night at The Mitre and everybody in the room minus people that like music hated them. Girls can’t play music, bands should have bass in, and such like…these people consider The Killers and RHCP to be good music, but people that matter liked them. Guitar was feedback filled and the drums were loud for their size…really loud, making a harsh mix, maybe a bit like The Germs’ rhythm section…Malin was shouting herself all over the place and plenty of microphones on speakers and throats ala Iggy…for a first gig in a totally new city for them, they had quite a spark of danger on them, and had confrontation down to a T. Everybody taking 6 steps back for Malin at the front was a highlight, along with Aaron jumping all over poor Alex while he was still playing. Picture to follow…
Efter det följde ett gäng fantastiskt kaotiska och sjukt roliga spelningar i London och övriga England, innan jag flyttade till Stockholm och vi slutligen accepterade att det här med band på distans England–Sverige var för osmidigt för att fungera.
Jag delar med mig av den här historien för att jag tycker att den är ett himla fint exempel på storheten i att ha en subkultur att ty sig till, att hitta kompisar och sammanhang genom. Kärleken till riot grrrl och DIY var det som förde oss samman och som vände min tid i London från totalångest till världsfina minnen för livet.
Har du en historia som du vill dela med dig av? Om hur du startade ditt band, eller något annat? Hör av dig till oss, vi vill väldigt gärna ta del av den!
Maila: malin@grrrlcollection.com
grrrlcollection.com 