From STARTA BAND
Tips! Stipendie för nystartade band (i Stockholm)
Vi brukar ju prata en del om hur mycket vi älskar starta band-historier här på Grrrlcollection. Vi tycker att det här med att starta och spela i ett band är något prick alla som är peppade borde få chansen att uppleva! Därför tycker vi också att det är himla bra att Studiefrämjandet i Stockholm har dragit igång ett stipendieprojekt för att uppmana fler personer – ur grupper som idag är underrepresenterade i deras musikverksamhet – att komma igång och ta del av den.
Musikstipendiet kan sökas av helt nya eller nyligen startade band (minst 3 personer per band) som består av tjejer, transpersoner eller kvinnor mellan 13 och 30 år.
Det som ingår i stipendiet är:
– 2 månaders reptid (upp till 3 timmar per gång, 1–3 gånger per vecka) i en utrustad musiklokal.
– Introduktion i Studiefrämjandets musikstudio som möjliggör 7 dagars studiotid.
– 1 musikworkshop (som gruppen väljer själva).
Totalt motsvarar det ett värde på 10 000 kr.
Om stipendieansökan har blivit godkänd startar gruppen en studiecirkel hos Studiefrämjandet, och kan välja att fortsätta som studiecirkel även efter att stipendietiden har löpt ut.
Frågor och ansökan skickas per mail med ämnesraden “Musikstipendie” till:
julia.hanberg@studieframjandet.se
Sista ansökningsdag är den 27:e mars.
För den som behöver inspiration till att komma igång rekommenderar vi vårt arkiv av starta band-historier där bland andra Dark times och Damn right (plus våra egna gamla band!) finns representerade!
Kom igen och starta massa grymma band nu som vi kan skriva om här på Grrrlcollection sen! ❤
STARTA BAND: The Magoos
Vi älskar bandhistorier och vi blir himla glada när ni skickar sådana till oss. Vi försöker följa upp era berättelser men ibland tar det tid. Det är tråkigt att tid alltid ska vara en bristvara. The story of att arbeta ideellt antar jag.
Här är ett fragment från historien. Ett bidrag till historieskrivningen som Kicki har skickat till oss. Förlåt Kicki för att det tog sådan tid innan ditt inlägg kom upp och tack för att du delar med dig!
The Magoos uppstod 1993 eller 1994 i en liten skithåla som heter Laxå mitt i Närkeskogarna. Det var jag – Kixass – och två barndomsvänner som satte igång projektet med att bygga replokaler och så uppstod Magoos.
De andra ville att vi skulle heta The Undertakers, efter den där wrestlingstjärnan, men jag vägrade för det lät töntigt, så vi kallade oss The Magoos efter den tecknade blinde Mr Magoo istället, mycket coolare.
Kära 90-talet och grungevågen där Kurt var gud Courtney var gudinna och Kat Bjelland var den skräniga coola systern. Vi älskade Babes in Toyland och Hole och ville gärna låta precis som dem, det gjorde vi inte. Vi lät som ett replokalsband i en skithåla. Men det var kul. Vi var redan outcasts i hålan så vi kunde lika gärna ägna oss åt alternativa grejer.
Jag tror inte vi hade något slags feministiskt patos alls när vi började, vi ville väl mest revoltera mot hela skitsamhället vi bodde i och vi gjorde det bra.
Jag hoppade av bandet efter ett tag när jag kände att soundet inte var det jag ville att det skulle vara. Jag flyttade till Örebro och började umgås med Mirre, som var min systers ex. Hon hade spelat i många bandkonstellationer innan, såsom Nipple Nightmare och hennes senaste band: Peggy Hell group, tillsammans med Mad. Jag blev tillfrågad att hoppa in som basist eftersom deras egen basist var höggravid. Så småningom fann vi alla tre, Kixass, Mirre och Mad, att alla vägar ledde till Malmö och där en dag 2002 återuppväckte vi The Magoos. Mina gamla bandkamrater blev inte glada, men det sket jag i.
Vi var på något sätt tvungen att definiera vilken slags musik vi gjorde så definitionen blev “Devo-punk med inslag av Grynet” (ni vet hon Grynet på tv, “ta inge skit”-tjejen). Vi släppte två demos och fick hängivna fans. Privat var jag och Mirre involverade i anarka-feministiska grupper och vi tog ingen skit från några snubbar. Men vi ville inte bara vara arga och allvarliga så vi skrev roliga låtar om patriarkatet.
Runt år 2000 upptäckte jag min största idol någonsin, Dolly Parton, och därför ville jag skriva country-låtar också. Jag hade en sån jävla scenskräck bara så jag ville nästan aldrig spela live, men några spelningar blev det. Den bästa och den vi själva tyckte var coolast var när vi fick en spelning på Ungdomshuset i Köpenhamn, alltså gamla ungdomshuset på Jagtvej…så cool. Vi spelade tillsammans med Beyond Pink. Vår trummis Mirre spelade sönder sin trumpedal – goda tider.
The Magoos dog ut när vi blev äldre och fick barn. Vi har alla tre fortsatt med musik på ett eller annat sätt, Mirre mest tror jag. Och feminismen hänger kvar. Vi är bara inte lika utåtagerande idag som vi var då, vi kunde exempelvis lägga använda bindor i jackfickorna på äckliga snubbar på krogen. Det var fina tider.
The Magoos krängde runt några demos också och min syster bor i Wien numera och spelar oss ofta när hon är DJ och alla bara älskar oss – haha!
The Magoos bestod av Kixass på bas och sång, Mad på gitarr och kompsång, Mirre på trummor. Vi släppte två demos.
BONUS: Those pityful men var ett annat band jag startade tillsammans med min syster Denice. Vi var riktigt jävla arga på patriarkatet och det hörs i låtarna. Andra i bandet var Mirre, Dennis och Tove.
STARTA BAND: Dark Times
Illustration: Esben S. Titland / Foto: Marius Eriksen
Min senaste bandcrush stavas Dark Times och är en svingrym punktrio från Oslo som släpper debutalbum i höst. Peppen! En annan crush jag har är (som bekant) starta band-historier, och därför är jag såklart himla glad över att Ann Kristin “AK” Traaen, gitarrist och sångerska i Dark Times ville dela med sig av historien om hur de startade Dark Times här på Grrrl collection. Enjoy!
Foto: Marius Eriksen
Vi började helt utan erfarenhet, utan planer och utan ambitioner. Med ett enda mål – att ha roligt. Det kanske låter som en klyscha, men det var ur det fröet som Dark Times växte fram.
Vi var tre tjejer – Anne, Rikke och jag – som jobbade ihop som volontärer på studentradiokanalen Radio Nova i Oslo. Anne var kulturredaktör, och Rikke och jag jobbade med ett musikprogram vid namn Bra Trommis.
En dag skickade Anne en länk till oss andra, till en infoartikel om instrumentkurser på AKKS som är en nonprofit-organisation som jobbar för att involvera, motivera och synliggöra kvinnor inom musikindustrin. Jag tror att vi alla var för sig bestämde oss mer eller mindre direkt för att vi ville gå. Och strax därefter, när vi var ute tillsammans efter en spelning på Revlolver i Oslo, meddelande Anne för oss andra: ”Jag ska anmäla mig till baskursen på AKKS!”. ”Jag vill lära mig spela trummor!”, var Rikkes svar, och mitt: ”…och jag vill lära mig spela gitarr!”. Det som sedan följde var ett unisont, exalterat skrik ”Vi startar ett band!”. Där och då startades Dark Times. Efter det flöt allt bara på.
I två månader gick vi på våra respektive instrumentkurser sen hoppade vi på en bandkurs ihop. Bandkursen bestod i princip av en uppsättning rep, då och då med besök av en lärare som hjälpte till med saker som gitarrplockteknik, ljudutrusting och tips kring hur vi skulle spela tillsammans. Vid kursens slut genomförde alla band som hade gått bandkursen en gemensam konsert på spelstället Blå. Vi spelade The Stooges – I wanna be your dog, Sonic youth – My friend Goo och Black flag – Nervous breakdown, och jag minns att jag inte hörde min gitarr alls under de första två låtarna. Vi lät antagligen förskräckligt, men det spelade ingen roll. Vi hade bara spelat våra instrument i ett par månader och ändå klivit upp på den här (för oss) sjukt stora scenen inför ett massa folk och gett allt. Det var helt ok för oss att vara kassa.
Foto: Marius Eriksen
Spelningen på Blå var faktiskt vår andra. Några dagar tidigare spelade vi på Radio Novas sommarfest, då med ytterligare en låt på setlisten: Journeys Don’t stop believing (som var en hit bland våra radiokollegor). Jag minns särskilt Annes grymma bassolo. Det var en skum spelning, men vi hade så himla roligt. Efteråt fick vi förmodligen positiva reaktioner, men den enda jag minns var killen som sa att vi behövde öva mer.
Jag vet inte varifrån hon fick det, men när vi försökte komma på vad vi skulle kalla bandet var det Rikke som kom med det första förslaget – Dark Times. Det var aldrig något vi diskuterade fram och tillbaka, det kändes givet från första stund. Vi har alltid varit Dark Times.
En annan sak som aldrig diskuterades vad gäller Dark Times var vårt sound. Vi hade bara en gemensam grundinställning om att vi skulle spela någonting hårdare än pop och att det skulle vara lite noise-igt. Förstärkare hade vi ingen koll på, vi bara drog upp gain och volym på max och hoppades på det bästa. Vid ett tillfälle blev vi ombedda att skriva ner vilken typ av musik vi spelade inför ett gig. Ingen av oss hade någon aning om vad vi skulle skriva, så vi blev tvungna att fråga en utomstående. Vårt sound kom sig aldrig av något genreval. Det som kom ut, kom ut. Det var aldrig något som vi tog några beslut kring.
Foto: Lars Preus
Efter våra två första spelningar började vi tycka att det var lite tradigt att bara spela covers, så inför den tredje började vi skriva egna låtar. Det var en stor lättnad när vi insåg att vi faktiskt kunde göra det! Innan hade vi ingen aning om huruvida vi hade några som helst talanger vad gäller låtskrivande, utan hoppades bara att vi skulle kunna skriva något som inte var fullkomligt värdelöst. Men vi blev rätt nöjda med resultatet, särskilt med tanke på att vi inte ens försökte så värst hårt i början. Vi bara tog de första ackordföljderna vi kunde komma på (vi hade ganska ont om tid inför spelningen).
Så småningom flyttade Anne till San Francisco för att plugga, så vår kompis Sebastian tog hennes plats i bandet – den bästa ersättaren vi kunnat få. Efter det har saker bara fortsatt att hända. Våra kompisar på Ormeyngel släppte vår kassett och Sheep chase records släppte vår första 7”-vinyl. Och spelningsförfrågningarna fortsatte komma.
Foto: Malin Ringsby
Det som förvånade oss mest med att starta Dark Times var hur lätt det var! När jag växte upp såg jag det aldrig som en möjlighet för någon som jag att spela i ett band, eller ens lära mig spela gitarr (när jag gick på högstadiet var det en kille som sa till mig att det inte var någon idé att försöka lära sig spela gitarr när en var så gammal som 16 – och jag trodde på honom). Och jag hade aldrig börjat spela i band om det inte varit för att vi var tre tjejer på samma nivå (helt utan erfarenhet) som gjorde det med ambitionen att ha roligt. Jag har bara en sak att säga till tjejer, killar, kvinnor och män som går och bär på en ouppfylld dröm om att spela i band: Bara gör det! Du kan aldrig bli för gammal. Och så måste vi se till att exponera barn för bra musik och bra förebilder, så att de som vill får möjlighet utforska det de drömmer om istället för att vara för rädda för att testa i tron att de inte är tillräckligt duktiga eller tillräckligt coola. Girls to the front!
STARTA BAND: Damn Right
Bilder från Cornelia Röstlunds fotoalbum.
Vi är glada över att kunna presentera ännu en “starta band”- historia! Cornelia Röstlund sjöng i början av 00-talet i hardcorebandet Damn Right. Här berättar hon om hur de startade samt bjuder på en låt och fina bilder från sitt fotoalbum. Tack och bock säger vi!
“Jag kan spela gitarr!” “ehh jag growlar” “BAS” “jag vill också sjunga” “vafaaaan nu finns det bara trummor kvar ju”
Så startade vårt band Damn Right i början av 2000-talet i Umeå efter att ha blivit inspirerade av en spelning på Haga-kollektivet. Jag hade nyligen flyttat dit för att plugga, träffat en kille och hängde en hel del med hans gäng. Det pratades obskyra 7″ och hur det gick med deras band dag ut och dag in. Varje helg var det spelningar, och även om jag gått på punkspelningar sen jag var 14 år så kände jag mer än någonsin att JAG fan också ville spela i band. Men Ellen, Maria, Fia och Ingrid blev det möjligt.
Vi hittade replokal i Umeås gamla psykanstalt och började köra. Ellen kunde spela gitarr, möjligtvis att Ingrid hade lite baskunskaper men i övrigt var det bara att börja på noll. Fy fan så roligt det var. Att stå i svinkyla och vänta på den där bussen som skulle ta en till repan där man fick skrika halsen ur sig tillsammans med sina kompisar, det var veckans höjdpunkt.
Vår första spelning var på en ungdomsgård. Vi var så fruktansvärt nervösa. Det fanns ingen scen så man stod på golvet precis framför publiken. Jag tror jag nervösbajsade 30 gånger innan vi gick på. Vet inte hur det gick, fick black-out? Jag minns bara att vi var så jävla stolta och skakiga efteråt.
Vi fixade några spelningar så vi kunde bege oss på miniturné i studiefrämjandets gamla buss. Sandviken, Stockholm, Göteborg. Minns särskilt recensionen efter Sandviken “hon låter som en chinchilla när hon skriker”. Mamma och pappa försökte trösta men jag sa argt “DET SKA LÅTA SÅ!”
Vi släppte två demos som vår kompis Klas Botander spelade in i vår replokal. Omslag skrevs ut, klistrades och veks hemma. Släpptes även på kassett (viktigt!). DIY or die. Ingrid flyttade och därmed blev Chrystal basgeni på demo två.
Ett år efter vår start flyttade även jag, destination Stockholm och startade där bandet Hetsapan.
Damn Right spelade vidare till 2005 och blev så småningom The Bombettes (läs inlägg om Bombettes samt få musiktips från bandet här)
Cornelia Röstlund
STARTA BAND: High Heels
High Heels, från vänster: Emilia Henriksson, Mats Udd, Kerstin Larsdotter, Fred Yngström. Tyvärr är inte Chalotta Nääs med på bilderna. Foto: Björn Henriksson
Jag tror att det var jag och Mats som började prata om att spela i band. Jag har vaga minnen av att vi satt i fiket på Valhalla, i pausen mellan banden som spelade, och spånade. Mats var kompis med Fred som jag bara kände ytligt. De hade spelat ihop och Mats tyckte att han också skulle vara med.
Ett flertal spelningar, med fika i pausen och x antal hallonsoda senare, skred vi till verket. Vi sågs hemma hos Fred som bodde i en liten lägenhet på bottenplan i Norslund. Ett ställe där många studenter bodde, i ganska trista lägenhetshus utanför stan.
Jag var nervös. Den lite tuffare jargong vi annars kunde gömma oss bakom fanns inte att ta till. Det var bara att blotta strupen och hoppas att ingen skulle skratta. De gjorde de såklart inte. Jag kunde egentligen inte spela något instrument. Några ackord på en gitarr eller ett piano kunde jag klara av. Jag siktade in mig på att sjunga. Vi hade inte pratat om vad vi skulle spela för musik. Min tanke var nog någon form av rock, så när Fred tog upp sin akustiska gitarr och sjöng en av sina låtar för mig blev jag lite förvånad men tänkte ”varför inte”.
Det var ”sommarlåten” han spelade för mig.
Min bästa vän Kerstin gick musikestet och spelade cello. Kort efter att vi startat bandet anslöt hon. Det gjorde även Mats vän Challis som också spelade cello. Vi startade bandet utan prestige och vi spelade och sjöng olika instrument efter bästa förmåga (främst jag, de andra kunde ju spela).
Vi spelade vår första spelning några veckor efter att vi startat bandet. På biblioteket, under Faluns Luciafirande. Fred anmälde att vi ville spela och i samband med det hitta han på ett namn. Han hade precis sett Almodovar-filmen High Heels och tyckte att det passade oss. Vår andra spelning spelades in. Det var på “De förtappades cafe ” i Falun.
Det kryper lite i kroppen när jag lyssnar på den. Vi var nervösa och min röst hamnade långt upp i halsen när jag pratade. Här är en låt från spelningen som jaghar skrivit. Den heter något så tungt som “Invisable cry”.
De blev mina bästa vänner och vi varvade repen hemma hos mina föräldrar med att äta mat i köket, baka egenpåhittade kakrecept, dricka öl och snacka skit. Bandet gjorde gymnasietiden lättare att genomlida. Tre demoskivor och en hel del spelningar hann vi med under de tre år High Heels var aktiva. Jag har en hel del dokumenterat. Här är några klipp jag hittat i min dator.
Hur startades ditt band? Vi älskar starta band-historier så skicka gärna hit dina:
info@grrrlcollection.com
Malin har skrivit en om hur hennes band Run wolves run! startades här.
MUSIK: Run wolves run!
År 2004 hade jag slutat gymnasiet och tröttnat på staden jag vuxit upp i. Så jag skaffade en enkelbiljett, packade en väska och flyttade till London.
Jag åkte dit själv och jobbade till en början som au pair i en kaosartad liten familj med ganska mycket problem. Jag minns att jag kände mig extremt ensam den där första tiden utan vare sig kompisar, familj eller allmän trygghet inom räckhåll, och min taktik för att lära känna människor blev att svara på bandannonser som jag hittade uppsatta på stan. Bland annat den här, som var en sån perfect match att jag kände mig tvungen att riva ner hela lappen för att ingen annan skulle kunna svara och sno åt sig min givna plats. Tror inte att jag har erkänt den egohandlingen för Aaron Batley, som visade sig vara den som hade satt upp lappen, men sedan den dagen har den alltså i hemlighet suttit inklistrad i min dagbok.
Jag skickade ett mail till den angivna hotmailadressen från biblioteket där en kunde låna internet gratis, och några dagar senare mötte jag upp Aaron på ett kafé där vi drack blaskigt te med svinmycket socker i och pratade om olika riot grrrl-band vi gillade. Eftersom vi hade nästan exakt samma referensbibliotek och samma DIY-inställning till det här med att spela i band – “Ambition & integrity over talent!!!” – var ett gemensamt projekt ett faktum redan efter det där första mötet. Så småningom och efter idogt letande lyckades vi även hitta en trummis – Alex Sandoval – i kön till en Comet gain-spelning som ingen av oss kom in på, och kaosbandet Run wolves run! såg därmed dagens ljus.
Till en början sågs vi mest hemma hos Aaron. Satt på smutsiga heltäckningsmattor och skrev låtar, testade pedaler, lyssnade på The Gossip-vinyler och åt beans on toast. Men efter ett tag lyckades vi tjata till oss en slot i en replokal under tågspåren vid Clapham junction (där väggarna bokstavligt talat skallrade varje gång ett tåg for förbi) och därmed kunde vi börja repa på riktigt.
Allt som allt så bodde jag bara i London i cirka nio månader, så vår karriär som band blev ganska kort men intensiv. Vi visade oss vara ett effektivt team när det kom till att styra upp saker och vår DIY punkattittyd till det här med perfektion hjälpte oss på traven. Demos som vi spelat in på en tagning i replokalen trycktes upp till kassetter som distribuerades till mer och mindre intresserade, vi fixade merch t-shirts i en handvändning med sprayfärg (höll åtminstone några tvättar) och styrde upp spelningar lite tidigare än vad vi kanske borde ha gjort(?). Den första spelningen vi gjorde var inför ett knippe skeptiska småstadsbor (och några få superpeppade!) på en liten pub i Preston i norra England. Så här recenserades den av Marcus Barnett, som arrangerade:
By the way, RUN WOLVES RUN! played their first show last night at The Mitre and everybody in the room minus people that like music hated them. Girls can’t play music, bands should have bass in, and such like…these people consider The Killers and RHCP to be good music, but people that matter liked them. Guitar was feedback filled and the drums were loud for their size…really loud, making a harsh mix, maybe a bit like The Germs’ rhythm section…Malin was shouting herself all over the place and plenty of microphones on speakers and throats ala Iggy…for a first gig in a totally new city for them, they had quite a spark of danger on them, and had confrontation down to a T. Everybody taking 6 steps back for Malin at the front was a highlight, along with Aaron jumping all over poor Alex while he was still playing. Picture to follow…
Efter det följde ett gäng fantastiskt kaotiska och sjukt roliga spelningar i London och övriga England, innan jag flyttade till Stockholm och vi slutligen accepterade att det här med band på distans England–Sverige var för osmidigt för att fungera.
Jag delar med mig av den här historien för att jag tycker att den är ett himla fint exempel på storheten i att ha en subkultur att ty sig till, att hitta kompisar och sammanhang genom. Kärleken till riot grrrl och DIY var det som förde oss samman och som vände min tid i London från totalångest till världsfina minnen för livet.
Har du en historia som du vill dela med dig av? Om hur du startade ditt band, eller något annat? Hör av dig till oss, vi vill väldigt gärna ta del av den!
Maila: malin@grrrlcollection.com
grrrlcollection.com 