MUSIK: Run wolves run!

År 2004 hade jag slutat gymnasiet och tröttnat på staden jag vuxit upp i. Så jag skaffade en enkelbiljett, packade en väska och flyttade till London.

Jag åkte dit själv och jobbade till en början som au pair i en kaosartad liten familj med ganska mycket problem. Jag minns att jag kände mig extremt ensam den där första tiden utan vare sig kompisar, familj eller allmän trygghet inom räckhåll, och min taktik för att lära känna människor blev att svara på bandannonser som jag hittade uppsatta på stan. Bland annat den här, som var en sån perfect match att jag kände mig tvungen att riva ner hela lappen för att ingen annan skulle kunna svara och sno åt sig min givna plats. Tror inte att jag har erkänt den egohandlingen för Aaron Batley, som visade sig vara den som hade satt upp lappen, men sedan den dagen har den alltså i hemlighet suttit inklistrad i min dagbok.

Jag skickade ett mail till den angivna hotmailadressen från biblioteket där en kunde låna internet gratis, och några dagar senare mötte jag upp Aaron på ett kafé där vi drack blaskigt te med svinmycket socker i och pratade om olika riot grrrl-band vi gillade. Eftersom vi hade nästan exakt samma referensbibliotek och samma DIY-inställning till det här med att spela i band – “Ambition & integrity over talent!!!” – var ett gemensamt projekt ett faktum redan efter det där första mötet. Så småningom och efter idogt letande lyckades vi även hitta en trummis – Alex Sandoval – i kön till en Comet gain-spelning som ingen av oss kom in på, och kaosbandet Run wolves run! såg därmed dagens ljus.

Till en början sågs vi mest hemma hos Aaron. Satt på smutsiga heltäckningsmattor och skrev låtar, testade pedaler, lyssnade på The Gossip-vinyler och åt beans on toast. Men efter ett tag lyckades vi tjata till oss en slot i en replokal under tågspåren vid Clapham junction (där väggarna bokstavligt talat skallrade varje gång ett tåg for förbi) och därmed kunde vi börja repa på riktigt.

Allt som allt så bodde jag bara i London i cirka nio månader, så vår karriär som band blev ganska kort men intensiv. Vi visade oss vara ett effektivt team när det kom till att styra upp saker och vår DIY punkattittyd till det här med perfektion hjälpte oss på traven. Demos som vi spelat in på en tagning i replokalen trycktes upp till kassetter som distribuerades till mer och mindre intresserade, vi fixade merch t-shirts i en handvändning med sprayfärg (höll åtminstone några tvättar) och styrde upp spelningar lite tidigare än vad vi kanske borde ha gjort(?). Den första spelningen vi gjorde var inför ett knippe skeptiska småstadsbor (och några få superpeppade!) på en liten pub i Preston i norra England. Så här recenserades den av Marcus Barnett, som arrangerade:

By the way, RUN WOLVES RUN! played their first show last night at The Mitre and everybody in the room minus people that like music hated them. Girls can’t play music, bands should have bass in, and such like…these people consider The Killers and RHCP to be good music, but people that matter liked them. Guitar was feedback filled and the drums were loud for their size…really loud, making a harsh mix, maybe a bit like The Germs’ rhythm section…Malin was shouting herself all over the place and plenty of microphones on speakers and throats ala Iggy…for a first gig in a totally new city for them, they had quite a spark of danger on them, and had confrontation down to a T. Everybody taking 6 steps back for Malin at the front was a highlight, along with Aaron jumping all over poor Alex while he was still playing. Picture to follow…

Efter det följde ett gäng fantastiskt kaotiska och sjukt roliga spelningar i London och övriga England, innan jag flyttade till Stockholm och vi slutligen accepterade att det här med band på distans England–Sverige var för osmidigt för att fungera.

Jag delar med mig av den här historien för att jag tycker att den är ett himla fint exempel på storheten i att ha en subkultur att ty sig till, att hitta kompisar och sammanhang genom. Kärleken till riot grrrl och DIY var det som förde oss samman och som vände min tid i London från totalångest till världsfina minnen för livet.

Har du en historia som du vill dela med dig av? Om hur du startade ditt band, eller något annat? Hör av dig till oss, vi vill väldigt gärna ta del av den!

Maila: malin@grrrlcollection.com