STARTA BAND: The Magoos

Vi älskar bandhistorier och vi blir himla glada när ni skickar sådana till oss. Vi försöker följa upp era berättelser men ibland tar det tid. Det är tråkigt att tid alltid ska vara en bristvara. The story of att arbeta ideellt antar jag.

Här är ett fragment från historien. Ett bidrag till historieskrivningen som Kicki har skickat till oss. 
Förlåt Kicki för att det tog sådan tid innan ditt inlägg kom upp och tack för att du delar med dig!

The Magoos uppstod 1993 eller 1994 i en liten skithåla som heter Laxå mitt i Närkeskogarna. Det var jag – Kixass – och två barndomsvänner som satte igång projektet med att bygga replokaler och så uppstod Magoos.

De andra ville att vi skulle heta The Undertakers, efter den där wrestlingstjärnan, men jag vägrade för det lät töntigt, så vi kallade oss The Magoos efter den tecknade blinde Mr Magoo istället, mycket coolare.

Kära 90-talet och grungevågen där Kurt var gud Courtney var gudinna och Kat Bjelland var den skräniga coola systern. Vi älskade Babes in Toyland och Hole och ville gärna låta precis som dem, det gjorde vi inte. Vi lät som ett replokalsband i en skithåla. Men det var kul. Vi var redan outcasts i hålan så vi kunde lika gärna ägna oss åt alternativa grejer.

Jag tror inte vi hade något slags feministiskt patos alls när vi började, vi ville väl mest revoltera mot hela skitsamhället vi bodde i och vi gjorde det bra.

Jag hoppade av bandet efter ett tag när jag kände att soundet inte var det jag ville att det skulle vara. Jag flyttade till Örebro och började umgås med Mirre, som var min systers ex. Hon hade spelat i många bandkonstellationer innan, såsom Nipple Nightmare och hennes senaste band: Peggy Hell group, tillsammans med Mad. Jag blev tillfrågad att hoppa in som basist eftersom deras egen basist var höggravid. Så småningom fann vi alla tre, Kixass, Mirre och Mad, att alla vägar ledde till Malmö och där en dag 2002 återuppväckte vi The Magoos. Mina gamla bandkamrater blev inte glada, men det sket jag i.

Vi var på något sätt tvungen att definiera vilken slags musik vi gjorde så definitionen blev “Devo-punk med inslag av Grynet” (ni vet hon Grynet på tv, “ta inge skit”-tjejen). Vi släppte två demos och fick hängivna fans. Privat var jag och Mirre involverade i anarka-feministiska grupper och vi tog ingen skit från några snubbar. Men vi ville inte bara vara arga och allvarliga så vi skrev roliga låtar om patriarkatet.

Runt år 2000 upptäckte jag min största idol någonsin, Dolly Parton, och därför ville jag skriva country-låtar också. Jag hade en sån jävla scenskräck bara så jag ville nästan aldrig spela live, men några spelningar blev det. Den bästa och den vi själva tyckte var coolast var när vi fick en spelning på Ungdomshuset i Köpenhamn, alltså gamla ungdomshuset på Jagtvej…så cool. Vi spelade tillsammans med Beyond Pink. Vår trummis Mirre spelade sönder sin trumpedal – goda tider.

The Magoos dog ut när vi blev äldre och fick barn. Vi har alla tre fortsatt med musik på ett eller annat sätt, Mirre mest tror jag. Och feminismen hänger kvar. Vi är bara inte lika utåtagerande idag som vi var då, vi kunde exempelvis lägga använda bindor i jackfickorna på äckliga snubbar på krogen. Det var fina tider.

The Magoos krängde runt några demos också och min syster bor i Wien numera och spelar oss ofta när hon är DJ och alla bara älskar oss – haha!

The Magoos bestod av Kixass på bas och sång, Mad på gitarr och kompsång, Mirre på trummor. Vi släppte två demos.

BONUS: Those pityful men var ett annat band jag startade tillsammans med min syster Denice. Vi var riktigt jävla arga på patriarkatet och det hörs i låtarna. Andra i bandet var Mirre, Dennis och Tove.