STARTA BAND: Dark Times

Illustration: Esben S. Titland / Foto: Marius Eriksen

Min senaste bandcrush stavas Dark Times och är en svingrym punktrio från Oslo som släpper debutalbum i höst. Peppen! En annan crush jag har är (som bekant) starta band-historier, och därför är jag såklart himla glad över att Ann Kristin “AK” Traaen, gitarrist och sångerska i Dark Times ville dela med sig av historien om hur de startade Dark Times här på Grrrl collection. Enjoy!

Foto: Marius Eriksen

 

Vi började helt utan erfarenhet, utan planer och utan ambitioner. Med ett enda mål – att ha roligt. Det kanske låter som en klyscha, men det var ur det fröet som Dark Times växte fram.

Vi var tre tjejer – Anne, Rikke och jag – som jobbade ihop som volontärer på studentradiokanalen Radio Nova i Oslo. Anne var kulturredaktör, och Rikke och jag jobbade med ett musikprogram vid namn Bra Trommis.

En dag skickade Anne en länk till oss andra, till en infoartikel om instrumentkurser på AKKS som är en nonprofit-organisation som jobbar för att involvera, motivera och synliggöra kvinnor inom musikindustrin. Jag tror att vi alla var för sig bestämde oss mer eller mindre direkt för att vi ville gå. Och strax därefter, när vi var ute tillsammans efter en spelning på Revlolver i Oslo, meddelande Anne för oss andra: ”Jag ska anmäla mig till baskursen på AKKS!”. ”Jag vill lära mig spela trummor!”, var Rikkes svar, och mitt: ”…och jag vill lära mig spela gitarr!”. Det som sedan följde var ett unisont, exalterat skrik ”Vi startar ett band!”. Där och då startades Dark Times. Efter det flöt allt bara på.

I två månader gick vi på våra respektive instrumentkurser sen hoppade vi på en bandkurs ihop. Bandkursen bestod i princip av en uppsättning rep, då och då med besök av en lärare som hjälpte till med saker som gitarrplockteknik, ljudutrusting och tips kring hur vi skulle spela tillsammans. Vid kursens slut genomförde alla band som hade gått bandkursen en gemensam konsert på spelstället Blå. Vi spelade The Stooges – I wanna be your dog, Sonic youth – My friend Goo och Black flag – Nervous breakdown, och jag minns att jag inte hörde min gitarr alls under de första två låtarna. Vi lät antagligen förskräckligt, men det spelade ingen roll. Vi hade bara spelat våra instrument i ett par månader och ändå klivit upp på den här (för oss) sjukt stora scenen inför ett massa folk och gett allt. Det var helt ok för oss att vara kassa.

Foto: Marius Eriksen

Spelningen på Blå var faktiskt vår andra. Några dagar tidigare spelade vi på Radio Novas sommarfest, då med ytterligare en låt på setlisten: Journeys Don’t stop believing (som var en hit bland våra radiokollegor). Jag minns särskilt Annes grymma bassolo. Det var en skum spelning, men vi hade så himla roligt. Efteråt fick vi förmodligen positiva reaktioner, men den enda jag minns var killen som sa att vi behövde öva mer.

Jag vet inte varifrån hon fick det, men när vi försökte komma på vad vi skulle kalla bandet var det Rikke som kom med det första förslaget – Dark Times. Det var aldrig något vi diskuterade fram och tillbaka, det kändes givet från första stund. Vi har alltid varit Dark Times.

En annan sak som aldrig diskuterades vad gäller Dark Times var vårt sound. Vi hade bara en gemensam grundinställning om att vi skulle spela någonting hårdare än pop och att det skulle vara lite noise-igt. Förstärkare hade vi ingen koll på, vi bara drog upp gain och volym på max och hoppades på det bästa. Vid ett tillfälle blev vi ombedda att skriva ner vilken typ av musik vi spelade inför ett gig. Ingen av oss hade någon aning om vad vi skulle skriva, så vi blev tvungna att fråga en utomstående. Vårt sound kom sig aldrig av något genreval. Det som kom ut, kom ut. Det var aldrig något som vi tog några beslut kring.

Foto: Lars Preus

Efter våra två första spelningar började vi tycka att det var lite tradigt att bara spela covers, så inför den tredje började vi skriva egna låtar. Det var en stor lättnad när vi insåg att vi faktiskt kunde göra det! Innan hade vi ingen aning om huruvida vi hade några som helst talanger vad gäller låtskrivande, utan hoppades bara att vi skulle kunna skriva något som inte var fullkomligt värdelöst. Men vi blev rätt nöjda med resultatet, särskilt med tanke på att vi inte ens försökte så värst hårt i början. Vi bara tog de första ackordföljderna vi kunde komma på (vi hade ganska ont om tid inför spelningen).

Så småningom flyttade Anne till San Francisco för att plugga, så vår kompis Sebastian tog hennes plats i bandet – den bästa ersättaren vi kunnat få. Efter det har saker bara fortsatt att hända. Våra kompisar på Ormeyngel släppte vår kassett och Sheep chase records släppte vår första 7”-vinyl. Och spelningsförfrågningarna fortsatte komma.

Foto: Malin Ringsby

Det som förvånade oss mest med att starta Dark Times var hur lätt det var! När jag växte upp såg jag det aldrig som en möjlighet för någon som jag att spela i ett band, eller ens lära mig spela gitarr (när jag gick på högstadiet var det en kille som sa till mig att det inte var någon idé att försöka lära sig spela gitarr när en var så gammal som 16 – och jag trodde på honom). Och jag hade aldrig börjat spela i band om det inte varit för att vi var tre tjejer på samma nivå (helt utan erfarenhet) som gjorde det med ambitionen att ha roligt. Jag har bara en sak att säga till tjejer, killar, kvinnor och män som går och bär på en ouppfylld dröm om att spela i band: Bara gör det! Du kan aldrig bli för gammal. Och så måste vi se till att exponera barn för bra musik och bra förebilder, så att de som vill får möjlighet utforska det de drömmer om istället för att vara för rädda för att testa i tron att de inte är tillräckligt duktiga eller tillräckligt coola. Girls to the front!