Tagged Historieskrivning
INTERVJU: Canan Rosén Riot Grrrl Sessions
Canan Rosén
Vi har tidigare berättat om Canan Roséns (Twin Pigs, Attention Span. Tidigare: Tiger Bell, Fare You Well och Satirnine) Indiegogo-kampanj: Riot Grrrl Sessions.
Riot Grrrl Sessions kommer att resultera i en skiva producerad av några av Sveriges riot grrrls, komponerad och inspelad under hösten. Vem vill inte höra det?! Det är viktigt att alla som är peppade gör vad en kan för att backa projektet.
Det kan du göra genom att DELA det, köpa merch och peppa alla inblandade. Vänta inte för länge, kampanjen slutar den 13 maj kl 23.59. Vi bad Canan svara på några frågor om Riot Grrrl Sessions och hennes relation till Riot Grrrl.
KUL MED SKIVSLÄPP, HUR KOM DU PÅ DEN HÄR FENOMENALA IDÉN?
TACK! Ja, nu är det ju ett tag kvar till skivsläpp om en säger så, men idésläpp kan vi ju lugnt kalla det för! 🙂
Jag har spelat i en del band och har de senaste åren verkligen längtat efter att ha ett mer ”renodlat” riot grrrl band. De flesta musiker som jag skulle kunna tänka mig att starta det med är redan så busy med sina respektive band så jag började fundera på om det gick att få ordning på de här drömmarna på annat sätt. Det var någon gång i vintras jag kläckte idén. Jävla bra ös i skallen när den här idén började snurra.
BERÄTTA OM DIN RELATION TILL RIOT GRRRL?
Jag har nog haft en lite av och på relation till Riot Grrrl hela mitt liv. Men jag har nog alltid varit en riot grrrl även om jag i perioder inte har velat identifiera mig som en. All musik, alla band, alla handlingar jag har gjort genom åren är väldigt synonymt med vad jag anser att riot grrrl är. Just nu är min relation till riot grrrl bättre än någonsin, uppenbarligen!
VILKA ÄR KNUTNA TILL PROJEKTET?
Åh, det är så många bra!
Några ställer upp gratis och några ställer upp halvbetalt och några som vanligt-betalt. Det är också många inblandade eftersom det här är ett sånt här Do it together istället för Do it yourself-projekt. Men t ex musikjuristen Eva Karman som har massa års erfarenhet av branschen är ett grymt bollplank! Malin Ringsby (som ju är halva Grrrr Collection!) har gjort loggorna till projektet och jag är så kär i dem!!! Och nu hjälpte konstnären / proffsscreentryckaren Becko Ellnemar (@bydinosaurs) mig att trycka limiterade tote bags med GULDTRYCK till vår crowdfundingkampanj som vi precis har lanserat! Alla inblandade kommer dyka upp på vår sajt och sociala medier under resans gång! Men det här var några iaf!
BERÄTTA OM ARTISTERNA, VILKA ÄR MED OCH VARFÖR?
De artister som är med är:
Nicki från Crucified Barbara och The Heard
Frida från The Baboon Show – Official
Canan från Twin Pigs & Tiger Bell
Agnes från Call Cat
Kajsa Grytt tidigare Tant Strul
Tess från Memoria och Snake
Manuela från Pascal
Klara från Crucified Barbara och The Heard
Hanna från Satirnine
Madde från Snake
Maja från Heavy Tiger
Katja från Drömfakulteten
Alla som är med har blivit tillfrågade utifrån att de är grymma artister, musiker och låtskrivare. Alla bor i Stockholm och det är en hyfsat jämn fördelning på olika instrument. Kul också med riot grrrls från olika generationer!
Den här line-upen är spikad men alla har sina respektive band och man vet fan aldrig vad som händer. Jag hoppas den kommer se likadan ut när det är inspelningsdags. Skulle det ske några ändringar så är det ju tur att det finns så många andra grymma musiker att fråga!
VARFÖR CROWDFUNDING?
Det här är ett projekt som endast blir av om det görs tillsammans. Jag hade bra flyt och kläckte idén men alla inblandade behövs. Vi behöver få in pengar för att bekosta inspelningen i ett första steg. Får vi in mer pengar kommer vi lägga det på att projektet blir väl dokumenterat. Men crowdfunding kändes helt rätt. Då blir vi inte beroende av bolag och liknande utan kan äga hela processen själva! Plus att de som stöttar är de som sedan kommer lyssna på musiken och då är de fan lika viktiga som vi som gör det. Vi delar på bördan och delar på det göttiga som kommer ur det. Även om det handlar om pengar så är det minst lika viktigt att ordet sprids och det är crowdfunding också bra för!
HUR KAN JAG BACKA PROJEKTET?
9 april, som är Riot Grrrl day, släpps crowdfundingkampanjen som pågår till 14 maj. Där kan den som vill och kan skänka pengar. Det går också att ge pengar och få så kallade perks, dvs saker/grejer för det.
BERÄTTA OM ALLA PERKS, VAD ÄR DET, VEM GÖR DEM OSV?
Perksen är lite olika. Vi har alltifrån pins (som jag har gjort själv, stansat och grejat) till handskrivna låttexter (ja, när nu låttexterna väl är skrivna) till limiterade tygväskorna med guldtryck till sociala medier shoutouts och olika nivåer av huvudsponsring. Det lär fyllas på under kampanjens gång också. Har någon några idéer eller vill bidra med något till perksen så hör gärna av er! Du kanske är konstnär eller en jävel på att virka eller vad vet jag och vill göra något för oss som vi kan använda i kampanjen?
NÄR SPELAR NI IN?
Jag har bokat studiotid 1-3 september! SÅ PEPPAD!
NÄR HOPPAS NI PÅ ATT HA EN FÄRDIG SKIVA?
Med all musikbyråkrati och framför allt vinyltryckeriernas tilltagande popularitet så lär den inte se dagens ljus förrän våren 2018! Men den som väntar på något gott…
NÄR SLUTAR KAMPAJEN?
13 maj kl 23.59
DU ANTYDER ATT DETTA BARA ÄR BÖRJAN. FINNS DET PLANER PÅ EN VOL. 2?
Alltså det finns ju alla möjligheter att göra detta till en återkommande grej. Det finns ju otroligt många musiker som inte är med den här gången som jag gärna skulle se i projektet. Kolla bara utanför Stockholm, för att inte tala om utanför Sverige. Pjuh! Det här kommer bli som nya Absolute music, fast bra. Jag är peppad men det beror ju mycket på hur det går. Allas stöd och pepp betyder jättemycket!
Några av de artister som är knutna till projektet.
VECKANS SKIVA: Slant 6 – Soda Pop Rip Off
Jag köpte Slant 6 – Soda Pop Rip Off när vi var i London för någon månad sedan. Det kan vara något av det bästa med att besöka en större stad – skivaffärerna. Resan var perfekt. Vi var ett bra gäng som reste med ungefär samma ambitionsnivå. Vi såg Sleater Kinney på Roundhouse, gick på Alexander Mcqueen utställningen Savage beauty, fikade en del, köpte lite kläder och skivor.
Emilia, Sara och Kalle utanför vårt hus Foto: Malin Ringsby
Att besöka Rough Trade Records butikerna och skivaffären Sister Ray var obligatoriskt.
Slant 6-skivan köpte jag på Sister Ray Records
Malin på Rough Trade Records Foto: Emilia Henriksson
Slant 6 är en punkrockband som var aktiva mellan 1992-1995 med medlemmarna Christina Billotte på sång och gitarr (tidigare Autoclave, Quix*o*tic och The Casual Dots) Myra Power på bas och sång och Marge Marshall på trummor och trumpet.
Utöver debutalbumet Soda Pop Rip Off (1994) släppte Slant 6 EP:n What Kind Of Monster Are You (1993), fullängdaren Inzombiea (1995) och slutligen en slit tillsammans med The Make Up (1995)
Soda Pop Rip Off består av sexton punkrock-låtar som för tankarna till Bleached och Ex Hex för att nämna två band som är aktiva idag. Extremt bra musik att ladda bandaren med i sommar.
INTERVJU: BY THE WAY
By The Way FOTO: By The Way
Ibland får vi extra fin post till Grrrlcollection – ett handskrivet brev, en tröja och signerad EP från riot grrrl-bandet bandet By The Way damp ner i brevlådan härom veckan!
Givetvis blev jag enormt nyfiken på detta band och kontrade med att skicka några frågor till dem. Här berättar de för oss om sin relation till riot grrrl, bra och dåliga spelningar samt varför deras kommande musikvideo går under temat mens.
VILKA ÄR MED I BY THE WAY, OCH VEM GÖR VAD?
Agnes Eriksson, sång & elgitarr, Linn Haraldsson: leadgitarr och kör, Sandra Haraldsson: bas och kör, Kristina Johansson: trummor och Tove Danielsen: keyboard.
HUR SKULLE NI SJÄLVA BESKRIVA BY THE WAY?
Kreativa!!! Både när vi skriver musik och när vi “planerar” framföranden inför speciella spelningar. Vi är alla väldigt pyssliga och drivna och gör gärna mycket själva. Vi är envisa och vill vara delaktiga i precis allt. Som personer är vi ganska så ödmjuka men sekunden vi kliver upp på scen så går vi in i roller, och då är det mer som om vi planerar att ta över världen. Att framstå som självsäker är väldigt viktigt om en vill få folk att lyssna.
NÄR STARTADE NI?
Hösten 2012.
BERÄTTA OM ER FÖRSTA SPELNING!
Hahaha… Den var inte rolig. Vi hade varit ett band i ca en månad och skulle spela på Västerås kulturnatt (vi var alla relativt nya på våra instrument). När vi kom fram till studieförbundets scen, där vi skulle spela, så fanns det ingen backline. Det fanns ett PA och ett trumset. Det vill säga att båda gitarrerna + bas fick gå genom PA:t. Det lät hemskt. Som grädden på moset så hade sångerskan influensan och hade totalt tappat rösten.
VILKEN HAR VARIT BÄSTA SPELNINGEN HITTILLS?
Vi har några guldspelningar men om vi måste välja… när vi spelade på Punkfest i Umeå 2015!! Det var den roligaste publiken och allt var SÅ FETT! Skulle göra om det 1000 gånger om vi kunde.
EP:n RIOT FOTO: Andreas Lundberg
NI HAR JUST SLÄPPT ER FÖRSTA EP – RIOT – BERÄTTA OM DEN!
På ‘RIOT’ så finns det både äldre och nyare låtar. De äldre låtarna “Fighter” och “Here we go” är låtar som kom till när vi började spela lite “hårdare” musik. Innan körde vi på cleana gitarrer och alla våra riktigt gamla låtar handlar om typ.. kärlek. Den heter RIOT för att jag tror att vi gjorde uppror inom oss själva då. Vi bytte genre, blev MYCKET mer självsäkra och stod inför någon sorts feministisk uppenbarelse. Processen med EP:n har varit väldigt lång då vi har producerat nästan allt själva, hade vi spelat in den idag så hade vi definitivt valt andra låtar, men det är så det är! När en skriver nytt hela tiden så tröttnar en på det gamla.
BERÄTTA OM ER RELATION TILL RIOT GRRRL RÖRELSEN!
Våra låtar är samhällskritiska och alla handlar om kamp, förtryck och samhällets orättvisor. Låtarna är även skrivna ur ett feministiskt perspektiv och har oftast en ganska bred analys bakom sig. Vi älskar riot grrrl-rörelsen för att den har stärkt oss och hjälpt oss att våga ta plats. Vi älskar att se och vi stöttar alla kvinnliga musiker men just riot grrrls, att se andra brudar som bryter normer och bara skiter i patriarkatet, det är så betydelsefullt.
VAD ÄR DET VIKTIGASTE MED ERT BAND?
För oss är det väl en sorts avlastning, att få skrika av sig någonstans. Det finns inget bättre än att vara SÅ jäkla förbannad och sedan kunna sätta sig ner och formulera sina ord till en låttext. Att sedan få sprida budskapet till en publik som oftast uppskattar det, amazing! I framtiden hoppas vi kunna vara viktiga för andra tjejer också, unga som gamla, vi hoppas på att kunna inspirera fler.
VAD LYSSNAR NI PÅ SJÄLVA?
Allt möjligt!! Vi har väldigt varierande musiksmak i bandet. Vissa älskar metal, andra älskar jazz, det är verkligen allt mellan himmel och jord. Men något som vi gemensamt alla lyssnar på är väl riot grrrl-band.
VAD ÄR ERA PLANER FRAMÖVER?
Just nu håller vi på med en musikvideo om MENS!!! I höstas så skrev vår sångerska en krönika för Aftonbladet med titeln “Agnes, 16 fick inte hålla tal om mens i skolan“. Den fick väldigt mycket uppmärksamhet på sociala medier, över 16000 delningar på Facebook osv., så vi gick till Studieförbundet vuxenskolan, där vi repar och frågade om de kunde sponsra oss att göra något mer utav det här. De sa ja och nu jobbar vi på videon till låten, som fick namnet ‘Watch me bleed’. Annars så åker vi runt och spelar ganska mycket och hoppas på att spela mycket i sommar!
INTERVJU: Alice Boman
Foto: Malin Ringsby
Ikväll spelar Alice Boman på Way out west. Drömska poplåtar i fantastisk lofi-paketering som jag ser fram emot att ta del av live för första gången! Tidigare i somras träffade jag henne på Kulturhuset i Stockholm och pratade om låtskrivande och DIY och andra fina saker. Hög tid att ni får ta del av den intervjun ju, här kommer den!
När jag träffar Alice Boman är det nästan precis ett år sedan debut-ep:n Skisser släpptes och allt rullade igång. En debut bestående av några låtar hon bara några månader tidigare hade skickat in till Studio Möllan i hemstaden Malmö i samband med en en förfrågan om studiotid.
– Jag var ganska naiv, minns Alice. Typ frågade om man skulle kunna spela in en låt på en timme, och vad det skulle kosta…
Ambitionen var att få spela in sina hemmasnickrade sovrumsinspelningar i en riktig studio. Men responsen blev en annan än hon tänkt sig. På Studio Möllan blev man imponerade av hennes låtar precis så som de var, och skickade hennes femspårsdemo vidare till skivbolaget Adrian recordings i befintligt skick, med uppmaningen att detta nog var något se borde släppa. Bolaget nappade, och ett par månader därefter anlände 300 nypressade sjutumsvinyler från presseriet – ep:n Skisser.
– Det var lite chockartat, inte precis vad jag väntat mig. Så även om min första impuls när jag fick veta att de ville släppa låtarna var att skrika ”JA!” så är det klart att det tog ett tag att vänja sig vid tanken. För mig var ju låtarna bara just skisser, helt ofärdiga. Men jag valde att lita på skivbolagets omdöme, och det är jag glad för. Nu tänker jag att det ligger något ganska fint i det där att låta folk ta del av det inte helt färdiga också.
SER DU DEM FORTFARANDE SÅ, SOM OFÄRDIGA LÅTAR?
– Ja, till viss del i alla fall. Det är inte omöjligt att jag kommer vilja återvända till dem någon dag och göra klart dem, det skulle kunna bli ett spännande projekt. Men just nu känns det roligare att gå framåt, att skriva nytt.
Foto: Malin Ringsby
Det heminspelade soundet som Alice Boman har uppmärksammats för är med andra ord snarare sprunget ur begränsade möjligheter och tillgängliga verktyg än planerad strategi, och skrivprocessen och inspelandet är sammanflätade. Låtskisser samlas på en 4-kanals handy recorder och förs sedan över till datorn.
– Jag skriver mest på kvällen, kommer in i rätt känsla när jag är lite trött. Ofta dyker låtidéer upp halvvägs in i en film eller mitt i en rad i en bok, och brukar börja som en vers eller en refräng som jag spelar in på röstmemo. Förhoppningsvis plockar jag sen upp dem vid ett senare tillfälle och sätter ihop dem till en färdig låt, men många hamnar bara i datorn och glöms bort. Jag är otroligt dålig på att arkivera mina låtskisser och det där med att slutföra låtar är också något jag försöker bli bättre på…
I somras släpptes Alice Boman fullängsskivan ”Ep II & Skisser”. Som titeln skvallrar om är det dock egentligen en dubbel-ep bestående av Skisser samt 6 nyinspelade låtar – ”EP II”. På de nya låtarna samarbetade Alice Boman med Tom Malmros från This is Head – en ny typ av skrivprocess för henne.
– Den största skillnaden när jag spelade in de nya låtarna jämfört med Skisser var att jag var medveten om att de skulle släppas, vilket var både jobbigt och roligt. Sen var det såklart annorlunda att blanda in fler personer i låtskrivandet också. På ett sätt är det väldigt skönt att göra allt själv. Samtidigt hade jag längtat efter att samarbeta musikaliskt och tycker att det har varit ett väldigt bra sätt att lära sig om sig mer om sig själv också. Jag blev tvungen att lära mig formulera vad jag ville – bestämma mig för en åsikt och argumentera för den – och det var nyttigt. Att ha de helt egenproducerade låtarna från Skisser i bagaget har såklart varit en trygghet i den processen – jag kan lita på att jag har något.
Det heminspelade soundet har hon dock hållit fast vid. Flera av de nyare låtarna är inspelade i hennes lägenhet och är i princip förstatagningar.
– Jag gillar när det finns något icke-perfekt med i inspelningen, det blir en nerv som tillför något.
DIN DIY-INSTÄLLNING TILL MUSIKSKAPANDE ÄR VÄLDIGT INSPIRERANDE! HAR DU NÅGRA TIPS TILL DEN SOM ÄR SUGEN PÅ ATT GÖRA OCH SPELA IN EGEN MUSIK MEN ÄR OSÄKER PÅ OM HEN KAN?
– Bara kör! Testa! Man behöver inte ha så mycket grejer. 4-kanaler – rec och stop – det räcker långt. Jag tror att den typen av begränsningar snarare kan vara en fördel, de gör att man hittar nya vägar och blir tvungen att experimentera. När jag skrev låtarna på Skisser var det just så – jag körde på kul och testade mig fram. På en av inspelningarna står jag och slår på micken samtidigt som jag sjunger, som substitut för en trumma. Det finns inga regler!
Klockan 00.30 ikväll kan du se Alice Boman live på Pustervik i Göteborg, som en del av Way out west 2014.
STARTA BAND: Dark Times
Illustration: Esben S. Titland / Foto: Marius Eriksen
Min senaste bandcrush stavas Dark Times och är en svingrym punktrio från Oslo som släpper debutalbum i höst. Peppen! En annan crush jag har är (som bekant) starta band-historier, och därför är jag såklart himla glad över att Ann Kristin “AK” Traaen, gitarrist och sångerska i Dark Times ville dela med sig av historien om hur de startade Dark Times här på Grrrl collection. Enjoy!
Foto: Marius Eriksen
Vi började helt utan erfarenhet, utan planer och utan ambitioner. Med ett enda mål – att ha roligt. Det kanske låter som en klyscha, men det var ur det fröet som Dark Times växte fram.
Vi var tre tjejer – Anne, Rikke och jag – som jobbade ihop som volontärer på studentradiokanalen Radio Nova i Oslo. Anne var kulturredaktör, och Rikke och jag jobbade med ett musikprogram vid namn Bra Trommis.
En dag skickade Anne en länk till oss andra, till en infoartikel om instrumentkurser på AKKS som är en nonprofit-organisation som jobbar för att involvera, motivera och synliggöra kvinnor inom musikindustrin. Jag tror att vi alla var för sig bestämde oss mer eller mindre direkt för att vi ville gå. Och strax därefter, när vi var ute tillsammans efter en spelning på Revlolver i Oslo, meddelande Anne för oss andra: ”Jag ska anmäla mig till baskursen på AKKS!”. ”Jag vill lära mig spela trummor!”, var Rikkes svar, och mitt: ”…och jag vill lära mig spela gitarr!”. Det som sedan följde var ett unisont, exalterat skrik ”Vi startar ett band!”. Där och då startades Dark Times. Efter det flöt allt bara på.
I två månader gick vi på våra respektive instrumentkurser sen hoppade vi på en bandkurs ihop. Bandkursen bestod i princip av en uppsättning rep, då och då med besök av en lärare som hjälpte till med saker som gitarrplockteknik, ljudutrusting och tips kring hur vi skulle spela tillsammans. Vid kursens slut genomförde alla band som hade gått bandkursen en gemensam konsert på spelstället Blå. Vi spelade The Stooges – I wanna be your dog, Sonic youth – My friend Goo och Black flag – Nervous breakdown, och jag minns att jag inte hörde min gitarr alls under de första två låtarna. Vi lät antagligen förskräckligt, men det spelade ingen roll. Vi hade bara spelat våra instrument i ett par månader och ändå klivit upp på den här (för oss) sjukt stora scenen inför ett massa folk och gett allt. Det var helt ok för oss att vara kassa.
Foto: Marius Eriksen
Spelningen på Blå var faktiskt vår andra. Några dagar tidigare spelade vi på Radio Novas sommarfest, då med ytterligare en låt på setlisten: Journeys Don’t stop believing (som var en hit bland våra radiokollegor). Jag minns särskilt Annes grymma bassolo. Det var en skum spelning, men vi hade så himla roligt. Efteråt fick vi förmodligen positiva reaktioner, men den enda jag minns var killen som sa att vi behövde öva mer.
Jag vet inte varifrån hon fick det, men när vi försökte komma på vad vi skulle kalla bandet var det Rikke som kom med det första förslaget – Dark Times. Det var aldrig något vi diskuterade fram och tillbaka, det kändes givet från första stund. Vi har alltid varit Dark Times.
En annan sak som aldrig diskuterades vad gäller Dark Times var vårt sound. Vi hade bara en gemensam grundinställning om att vi skulle spela någonting hårdare än pop och att det skulle vara lite noise-igt. Förstärkare hade vi ingen koll på, vi bara drog upp gain och volym på max och hoppades på det bästa. Vid ett tillfälle blev vi ombedda att skriva ner vilken typ av musik vi spelade inför ett gig. Ingen av oss hade någon aning om vad vi skulle skriva, så vi blev tvungna att fråga en utomstående. Vårt sound kom sig aldrig av något genreval. Det som kom ut, kom ut. Det var aldrig något som vi tog några beslut kring.
Foto: Lars Preus
Efter våra två första spelningar började vi tycka att det var lite tradigt att bara spela covers, så inför den tredje började vi skriva egna låtar. Det var en stor lättnad när vi insåg att vi faktiskt kunde göra det! Innan hade vi ingen aning om huruvida vi hade några som helst talanger vad gäller låtskrivande, utan hoppades bara att vi skulle kunna skriva något som inte var fullkomligt värdelöst. Men vi blev rätt nöjda med resultatet, särskilt med tanke på att vi inte ens försökte så värst hårt i början. Vi bara tog de första ackordföljderna vi kunde komma på (vi hade ganska ont om tid inför spelningen).
Så småningom flyttade Anne till San Francisco för att plugga, så vår kompis Sebastian tog hennes plats i bandet – den bästa ersättaren vi kunnat få. Efter det har saker bara fortsatt att hända. Våra kompisar på Ormeyngel släppte vår kassett och Sheep chase records släppte vår första 7”-vinyl. Och spelningsförfrågningarna fortsatte komma.
Foto: Malin Ringsby
Det som förvånade oss mest med att starta Dark Times var hur lätt det var! När jag växte upp såg jag det aldrig som en möjlighet för någon som jag att spela i ett band, eller ens lära mig spela gitarr (när jag gick på högstadiet var det en kille som sa till mig att det inte var någon idé att försöka lära sig spela gitarr när en var så gammal som 16 – och jag trodde på honom). Och jag hade aldrig börjat spela i band om det inte varit för att vi var tre tjejer på samma nivå (helt utan erfarenhet) som gjorde det med ambitionen att ha roligt. Jag har bara en sak att säga till tjejer, killar, kvinnor och män som går och bär på en ouppfylld dröm om att spela i band: Bara gör det! Du kan aldrig bli för gammal. Och så måste vi se till att exponera barn för bra musik och bra förebilder, så att de som vill får möjlighet utforska det de drömmer om istället för att vara för rädda för att testa i tron att de inte är tillräckligt duktiga eller tillräckligt coola. Girls to the front!
STARTA BAND: Damn Right
Bilder från Cornelia Röstlunds fotoalbum.
Vi är glada över att kunna presentera ännu en “starta band”- historia! Cornelia Röstlund sjöng i början av 00-talet i hardcorebandet Damn Right. Här berättar hon om hur de startade samt bjuder på en låt och fina bilder från sitt fotoalbum. Tack och bock säger vi!
“Jag kan spela gitarr!” “ehh jag growlar” “BAS” “jag vill också sjunga” “vafaaaan nu finns det bara trummor kvar ju”
Så startade vårt band Damn Right i början av 2000-talet i Umeå efter att ha blivit inspirerade av en spelning på Haga-kollektivet. Jag hade nyligen flyttat dit för att plugga, träffat en kille och hängde en hel del med hans gäng. Det pratades obskyra 7″ och hur det gick med deras band dag ut och dag in. Varje helg var det spelningar, och även om jag gått på punkspelningar sen jag var 14 år så kände jag mer än någonsin att JAG fan också ville spela i band. Men Ellen, Maria, Fia och Ingrid blev det möjligt.
Vi hittade replokal i Umeås gamla psykanstalt och började köra. Ellen kunde spela gitarr, möjligtvis att Ingrid hade lite baskunskaper men i övrigt var det bara att börja på noll. Fy fan så roligt det var. Att stå i svinkyla och vänta på den där bussen som skulle ta en till repan där man fick skrika halsen ur sig tillsammans med sina kompisar, det var veckans höjdpunkt.
Vår första spelning var på en ungdomsgård. Vi var så fruktansvärt nervösa. Det fanns ingen scen så man stod på golvet precis framför publiken. Jag tror jag nervösbajsade 30 gånger innan vi gick på. Vet inte hur det gick, fick black-out? Jag minns bara att vi var så jävla stolta och skakiga efteråt.
Vi fixade några spelningar så vi kunde bege oss på miniturné i studiefrämjandets gamla buss. Sandviken, Stockholm, Göteborg. Minns särskilt recensionen efter Sandviken “hon låter som en chinchilla när hon skriker”. Mamma och pappa försökte trösta men jag sa argt “DET SKA LÅTA SÅ!”
Vi släppte två demos som vår kompis Klas Botander spelade in i vår replokal. Omslag skrevs ut, klistrades och veks hemma. Släpptes även på kassett (viktigt!). DIY or die. Ingrid flyttade och därmed blev Chrystal basgeni på demo två.
Ett år efter vår start flyttade även jag, destination Stockholm och startade där bandet Hetsapan.
Damn Right spelade vidare till 2005 och blev så småningom The Bombettes (läs inlägg om Bombettes samt få musiktips från bandet här)
Cornelia Röstlund
STARTA BAND: High Heels
High Heels, från vänster: Emilia Henriksson, Mats Udd, Kerstin Larsdotter, Fred Yngström. Tyvärr är inte Chalotta Nääs med på bilderna. Foto: Björn Henriksson
Jag tror att det var jag och Mats som började prata om att spela i band. Jag har vaga minnen av att vi satt i fiket på Valhalla, i pausen mellan banden som spelade, och spånade. Mats var kompis med Fred som jag bara kände ytligt. De hade spelat ihop och Mats tyckte att han också skulle vara med.
Ett flertal spelningar, med fika i pausen och x antal hallonsoda senare, skred vi till verket. Vi sågs hemma hos Fred som bodde i en liten lägenhet på bottenplan i Norslund. Ett ställe där många studenter bodde, i ganska trista lägenhetshus utanför stan.
Jag var nervös. Den lite tuffare jargong vi annars kunde gömma oss bakom fanns inte att ta till. Det var bara att blotta strupen och hoppas att ingen skulle skratta. De gjorde de såklart inte. Jag kunde egentligen inte spela något instrument. Några ackord på en gitarr eller ett piano kunde jag klara av. Jag siktade in mig på att sjunga. Vi hade inte pratat om vad vi skulle spela för musik. Min tanke var nog någon form av rock, så när Fred tog upp sin akustiska gitarr och sjöng en av sina låtar för mig blev jag lite förvånad men tänkte ”varför inte”.
Det var ”sommarlåten” han spelade för mig.
Min bästa vän Kerstin gick musikestet och spelade cello. Kort efter att vi startat bandet anslöt hon. Det gjorde även Mats vän Challis som också spelade cello. Vi startade bandet utan prestige och vi spelade och sjöng olika instrument efter bästa förmåga (främst jag, de andra kunde ju spela).
Vi spelade vår första spelning några veckor efter att vi startat bandet. På biblioteket, under Faluns Luciafirande. Fred anmälde att vi ville spela och i samband med det hitta han på ett namn. Han hade precis sett Almodovar-filmen High Heels och tyckte att det passade oss. Vår andra spelning spelades in. Det var på “De förtappades cafe ” i Falun.
Det kryper lite i kroppen när jag lyssnar på den. Vi var nervösa och min röst hamnade långt upp i halsen när jag pratade. Här är en låt från spelningen som jaghar skrivit. Den heter något så tungt som “Invisable cry”.
De blev mina bästa vänner och vi varvade repen hemma hos mina föräldrar med att äta mat i köket, baka egenpåhittade kakrecept, dricka öl och snacka skit. Bandet gjorde gymnasietiden lättare att genomlida. Tre demoskivor och en hel del spelningar hann vi med under de tre år High Heels var aktiva. Jag har en hel del dokumenterat. Här är några klipp jag hittat i min dator.
Hur startades ditt band? Vi älskar starta band-historier så skicka gärna hit dina:
info@grrrlcollection.com
Malin har skrivit en om hur hennes band Run wolves run! startades här.
Grrrl collection medverkar i Kobra
KOBRA den 16/4-14
I Sverige var Riot Grrrl-rörelsen en mycket aktiv och levande undergroundrörelse, men är idag bortglömd i historieskrivningen. Det menar Malin Ringsby och Emilia Henriksson som därför startade bloggprojektet Grrrl Collection. Nu vill de rätta till historien och dokumentera och berätta om sin rörelse.”
grrrlcollection.com 