Tagged Norge

STARTA BAND: Dark Times

STARTA BAND_Dark timesIllustration: Esben S. Titland / Foto: Marius Eriksen

Min senaste bandcrush stavas Dark Times och är en svingrym punktrio från Oslo som släpper debutalbum i höst. Peppen! En annan crush jag har är (som bekant) starta band-historier, och därför är jag såklart himla glad över att Ann Kristin “AK” Traaen, gitarrist och sångerska i Dark Times ville dela med sig av historien om hur de startade Dark Times här på Grrrl collection. Enjoy!

GC_Pricklinje2

GC_Dark Times_2Foto: Marius Eriksen

 

Vi började helt utan erfarenhet, utan planer och utan ambitioner. Med ett enda mål – att ha roligt. Det kanske låter som en klyscha, men det var ur det fröet som Dark Times växte fram.

Vi var tre tjejer – Anne, Rikke och jag – som jobbade ihop som volontärer på studentradiokanalen Radio Nova i Oslo. Anne var kulturredaktör, och Rikke och jag jobbade med ett musikprogram vid namn Bra Trommis.

En dag skickade Anne en länk till oss andra, till en infoartikel om instrumentkurser på AKKS som är en nonprofit-organisation som jobbar för att involvera, motivera och synliggöra kvinnor inom musikindustrin. Jag tror att vi alla var för sig bestämde oss mer eller mindre direkt för att vi ville gå. Och strax därefter, när vi var ute tillsammans efter en spelning på Revlolver i Oslo, meddelande Anne för oss andra: ”Jag ska anmäla mig till baskursen på AKKS!”. ”Jag vill lära mig spela trummor!”, var Rikkes svar, och mitt: ”…och jag vill lära mig spela gitarr!”. Det som sedan följde var ett unisont, exalterat skrik ”Vi startar ett band!”. Där och då startades Dark Times. Efter det flöt allt bara på.

I två månader gick vi på våra respektive instrumentkurser sen hoppade vi på en bandkurs ihop. Bandkursen bestod i princip av en uppsättning rep, då och då med besök av en lärare som hjälpte till med saker som gitarrplockteknik, ljudutrusting och tips kring hur vi skulle spela tillsammans. Vid kursens slut genomförde alla band som hade gått bandkursen en gemensam konsert på spelstället Blå. Vi spelade The Stooges – I wanna be your dog, Sonic youth – My friend Goo och Black flag – Nervous breakdown, och jag minns att jag inte hörde min gitarr alls under de första två låtarna. Vi lät antagligen förskräckligt, men det spelade ingen roll. Vi hade bara spelat våra instrument i ett par månader och ändå klivit upp på den här (för oss) sjukt stora scenen inför ett massa folk och gett allt. Det var helt ok för oss att vara kassa.

GC_Dark Times_3Foto: Marius Eriksen

Spelningen på Blå var faktiskt vår andra. Några dagar tidigare spelade vi på Radio Novas sommarfest, då med ytterligare en låt på setlisten: Journeys Don’t stop believing (som var en hit bland våra radiokollegor). Jag minns särskilt Annes grymma bassolo. Det var en skum spelning, men vi hade så himla roligt. Efteråt fick vi förmodligen positiva reaktioner, men den enda jag minns var killen som sa att vi behövde öva mer.

Jag vet inte varifrån hon fick det, men när vi försökte komma på vad vi skulle kalla bandet var det Rikke som kom med det första förslaget – Dark Times. Det var aldrig något vi diskuterade fram och tillbaka, det kändes givet från första stund. Vi har alltid varit Dark Times.

En annan sak som aldrig diskuterades vad gäller Dark Times var vårt sound. Vi hade bara en gemensam grundinställning om att vi skulle spela någonting hårdare än pop och att det skulle vara lite noise-igt. Förstärkare hade vi ingen koll på, vi bara drog upp gain och volym på max och hoppades på det bästa. Vid ett tillfälle blev vi ombedda att skriva ner vilken typ av musik vi spelade inför ett gig. Ingen av oss hade någon aning om vad vi skulle skriva, så vi blev tvungna att fråga en utomstående. Vårt sound kom sig aldrig av något genreval. Det som kom ut, kom ut. Det var aldrig något som vi tog några beslut kring.

GC_Dark Times_4Foto: Lars Preus

Efter våra två första spelningar började vi tycka att det var lite tradigt att bara spela covers, så inför den tredje började vi skriva egna låtar. Det var en stor lättnad när vi insåg att vi faktiskt kunde göra det! Innan hade vi ingen aning om huruvida vi hade några som helst talanger vad gäller låtskrivande, utan hoppades bara att vi skulle kunna skriva något som inte var fullkomligt värdelöst. Men vi blev rätt nöjda med resultatet, särskilt med tanke på att vi inte ens försökte så värst hårt i början. Vi bara tog de första ackordföljderna vi kunde komma på (vi hade ganska ont om tid inför spelningen).

Så småningom flyttade Anne till San Francisco för att plugga, så vår kompis Sebastian tog hennes plats i bandet – den bästa ersättaren vi kunnat få. Efter det har saker bara fortsatt att hända. Våra kompisar på Ormeyngel släppte vår kassett och Sheep chase records släppte vår första 7”-vinyl. Och spelningsförfrågningarna fortsatte komma.

STARTA BAND_Dark times_DiscsFoto: Malin Ringsby

Det som förvånade oss mest med att starta Dark Times var hur lätt det var! När jag växte upp såg jag det aldrig som en möjlighet för någon som jag att spela i ett band, eller ens lära mig spela gitarr (när jag gick på högstadiet var det en kille som sa till mig att det inte var någon idé att försöka lära sig spela gitarr när en var så gammal som 16 – och jag trodde på honom). Och jag hade aldrig börjat spela i band om det inte varit för att vi var tre tjejer på samma nivå (helt utan erfarenhet) som gjorde det med ambitionen att ha roligt. Jag har bara en sak att säga till tjejer, killar, kvinnor och män som går och bär på en ouppfylld dröm om att spela i band: Bara gör det! Du kan aldrig bli för gammal. Och så måste vi se till att exponera barn för bra musik och bra förebilder, så att de som vill får möjlighet utforska det de drömmer om istället för att vara för rädda för att testa i tron att de inte är tillräckligt duktiga eller tillräckligt coola. Girls to the front!

MUSIK: Lucky malice

GC_Lucky malice_4

Hanna, Karine och Linda är Lucky Malice.

För ett tag sedan fick vi ett himla peppigt mail från några norska riot grrrls – bandet Lucky malice från Halden. Såklart var vi tvungna att fråga ut dem om bandet, musiken, engagemanget och den norska scenen, så här kommer en intervju!

(Och om du som är arrangör och spelningsbokare läser det här – nu tar vi och bygger riot grrrl-broar över landgränsen va?)

NI HAR FUNNITS LÄNGE – BERÄTTA OM HUR NI STARTADE BANDET!
2003 flyttade Linda (gitarr/sång) till Halden och ville starta ett band. Året därpå träffade hon vår första basist, Eva, på en konsert med ett lokalt ramonescoverband. På bästa fyllehumör bestämde de sig för att starta ett band, men behövde en trummis. Karine (trummor/sång), som efter ett år i London precis flyttat hem till Norge för att läsa musik på högskolan, var peppad på att spela i band och dök upp på ett rep utan att ha provat på att spela trummor innan… Någon sångare hittade vi aldrig, så det blev så att vi alla tre turas att köra leadsång. Hanna (bas/sång) kom med 2010, efter att dåvarande basisten Linn hoppat av. Hanna var sedan länge ett Lucky malice-fan, och när hon gick med i bandet nådde vi nya höjder. Lucky malice blev därmed komplett. Att vi är kvinnor är faktiskt en slump, men känns helt naturligt.

NI BENÄMNER ER SJÄLVA SOM ETT RIOT GRRRL-BAND, VAD INNEBÄR RIOT GRRRL FÖR ER?
Dagens idealkvinna är ouppnåelig, en retuscherad illusion. Riot grrrl-rörelsen bestod av kvinnor som både är uppnåeliga och otroligt tilltalande i våra ögon. Vi älskar dessa tjejer, både estetiskt och musikaliskt. Musiken är också ganska uppnåelig, det handlar mer om energi och nerv än teknisk finess. En riot grrrl är en fri kvinna som säger vad hon tycker utan rädsla, men med stolthet och glädje. Vi baserar vårt band på att vi ska att vara fria, starka kvinnor med massor av humor och entusiasm. Vi gör ärlig musik och vi är stolta över vår kvinnlighet och vårt systerskap i bandet.

FINNS DET NÅGON RIOT GRRRL- ELLER UTTALAT FEMINISTISK MUSIKSCEN I NORGE?
Vi känner bara till konsertkonceptet Femme Brutal, och att det finns en anarko-feministisk grupp i Oslo som arrangerar spelningar på squaten Barrikaden.
Vi har intrycket att de flesta här är ovilliga till att kalla sig feminister, och därför organiseras inte kulturella aktiviteter under feministisk fana. Feminist har blivit ett luddigt begrepp som tyvärr ger människor associationer till manshat och kvinnor som vägrar att sminka sig och använda klänning. Vi representerar feminism anno 2014, där vi i stället för att fokusera på vilken position män har haft genom historien återtar kvinnans ställning genom att stödja varandra och arbeta med vår egen styrka. Vi anser att målet är att alla kvinnor ska vara fria, starka och glada. Och vi älskar män.

GC_Lucky malice_2

Foto: Bandets egna.

VAD LYSSNAR NI SJÄLVA PÅ FÖR MUSIK, VAD HAR NI FÖR INFLUENSER?
Vi har massor av musikfavoriter från flera olika genrer, men det mesta kan förmodligen kategoriseras som alternativ rock. Allt ifrån band från Kaliforniens punkscen, som The Distillers, Rancid och Bad religion, och den gamla punkscenen med Ramones och Buzzcocks. I den senare kategorin är Patti Smith en stor inspirationskälla. Andra kvinnliga musiker vi kan nämna är ”the three great Kims”: Kim Deal (Pixies), Kim Gordon (Sonic youth) och Kim Shattuck (The Muffs). Riotgrrrlvågen på 90-talet är väl vår största inspirationskälla, kanske mer estetik- och energimässigt än musikaliskt, med band som Sleater-Kinney, Bikini kill, Babes in toyland och L7.
Annars är vi väldigt influerade av band från vårt skivbolag och kulturkollektiv Tonehjulet Kräftpest (exempelvis FORK och Göttemia).

NI HAR VARIT OCH SPELAT EN DEL I SVERIGE, ELLER HUR? HAR NI NÅGRA PLANER PÅ ATT KOMMA HIT OCH SPELA IGEN FRAMÖVER?
Vi har spelat i Säffle, Bengstfors, Uddevalla och Vänersborg. Särskilt ett av gigen var helt fantastiskt – när vi spelade på Bunkerfestivalen i Bengtsfors 2011. En av scenerna var en gammal folkparksscen med tak och bänkar i trä, och huvudbandet var Soundtrack Of Our Lives.
Några grymma tjejer i Göteborg har varit intresserade av att få dit oss, och vi spelar GÄRNA mer i Sverige, så det är bara att höra av sig om man vill boka oss!

VAD SER NI FÖR SKILLNADER OCH LIKHETER MELLAN DEN SVENSKA OCH DEN NORSKA SCENEN?
Vi ser många likheter, men i allmänhet finns det nog en större publik för vår typ av musik i Sverige. Dessutom hittar man oftare kulturella kollektiv i Sverige, ett gäng kompisar som går samman för att skapa upplevelser i form av konserter och festivaler. Det finns ett större engagemang för att bevara sin lokala rockscen än vad det gör i Norge. På minussidan upplever vi att den svenska musikscenen ibland kan kännas lite intern, det har varit svårt att hitta ställen att spela på – även i de större städerna. Vi fick först nyligen vår första bokningsförfrågan från ett ställe i Göteborg. Men kommer man väl in i scenen har vi erfarit att det ger en vänner för livet och att det är lätt att upprätthålla ett bra musikutbyte över landsgränsen.

NYLIGEN SLÄPPTES ERT ANDRA ALBUM “LUCKY MALICE”, VAD ÄR ERA PLANER FRAMÖVER?
Vi har vårt tioårsjubileum i november, vilket vi planerar att fira med pompa och ståt i slutet av 2014/början av 2015. Vi drömmer om en turné i USA och en riktig jubileumsturné i Norge (och förhoppningsvis Sverige.). Ett mål är att släppa ett nytt album, kanske i form av en bok, under 2015.
Inom den lite närmare framtiden ska vi åka på vår tredje turné i Spanien, som har kommit att bli vårt favoritland att spela i. Där finns det många pärlor till riot grrrls som tar oss med öppna hjärtan och näven i luften!

GC_Lucky malice_3Linda. Foto: Bandets egna.