MUSIK: Grattis Le Muhr 10 (11!) år!

Hurra, ikväll blir det kalas! Stockholms mesta & bästa pandacrew Le Muhr firar 10 år som band, och planerar att fira detta dekadent och storslaget tillsammans med en tatuerare, en slushmaskin, sockervadd, såpbubblor, banden Vagina Dentata och Dom orena, ett knippe indie-DJ:s samt en uppsjö hängivna fans, exempelvis mig – och kanske dig?

10 is the magic number alltså, så vi bad Le Muhr dela med sig av sina tio bästa bandminnen!

Stockholm, 2003 (Yes vi fyller egentligen 11! Typiskt oss att fira ett halvår för sent…). Maja (bas) får frågan från en bekant klubbarrangör om hon inte har något ”tjejband” som kan spela på hans klubb. Hon säger såklart ja. Sedan ringer hon sin gamla vapendragare Birgitta (gitarr) samt lurar hem Maria (sång) från Göteborg. Syntspelarna (då Linda och Lisa) blir rekryterade bland dåvarande pojkvännens bands flickvänner. Lappar sätts upp på Lava om att trummis söks. Fram till någon vecka innan första spelningen heter hon Lotta men efter att ha kläckt bandnamnet hoppar hon av i sista stund. Maria ringer Johan (trummor) och frågar om han kan hoppa in på en spelning. Inte mer. Nu är han gift med gitarristen och har suttit säkert på trumstolen i 11 år.

När syntspelarna Lisa och Linda lämnar bandet headhuntas Mia och Annie på diverse fester. Annie med frågan “Kan du spela synt?”.  Annie svarar “Nej.” varpå hon blir inbjuden att komma och repa nästa dag.

(Spelningen som klubbarrangangören lovade blev förresten aldrig av.)

Första bandbilden.

Stockholm, 2004. Precis när vi spelat in vår första demo får vi ett mail från ett äldre band bestående av gubbar i 60-årsåldern. De har skrivit en ny text till vår låt Allt kunde vara disco. Den lyder: ”Allt kunde vara skridsko…” De frågar snällt om de får spela in den. Vi säger nej. Hybris eller?

Hultsfred, 2004. Vi spelar på Hultsfreds Rookiescen. Ljudet är katastrof och allt går fel. Direkt efter hugger ZTV oss för en intervju. Vi är fortfarande svinsura. Tack och lov fanns knappt internet då, eller iaf inte youtube.

Stockholm, 2005. Vi ordnar fest och musikvideoinspelning i vår replokal. Temat är dekadens. Vi lever upp till temat och vaknar på diverse golv med sminkade skotthål i tinningarna och lösögonfransarna på sned. Vi hoppas såklart att den här festen ska sluta likadant!

Dekadensfesten.

Göteborg, 2005. Mitt i spelningen skriker ljudteknikern ”sluta spela!”. Det visar sig att hans fru ska föda barn. Vi har ingen som helst förståelse för detta utan spelar vidare, förvirrade och sura.

Koppom, 2005+2007+2009. Ett stort hus. Ingen mobiltäckning. Inget internet. En studio. Sovkojor. En inspelningstekniker som är ett levande progguppslagsverk. Stället i våra drömmar.

Södra Teatern, 2007. Stor publik och grym fest. Allt går bra. Tills vi under en låt byter instrument med varandra och det plötsligt blir tyst. Maja har trillat av trumstolen.

Bergen, Norge, 2007. Med en tvåveckors bebis i bagaget åker vi bil fram och tillbaks för att spela på en festival i Bergen. Över 200 mil (som Berlin t&r) på kurviga livsfarliga vägar. På vägen hem börjar Maria som kör hallucinera och väja för ”indianer som hoppar ner från träden i lianer”… Här hade Le Muhrs resa kunnat ta slut.

Karlstad 2007. Vi spelar på en poesifestival på en ungdomsgård. Det är 7 personer i publiken. Mia är magsjuk och ropar ”inga extranummer, jag måste spy” och springer av scenen. Sedan sover vi i en gymnastiksal.

Stockholm, 2003–nu. Varje gång någon har fyllt år är det ”överraskning”. Grannarna har sett oss sitta och trycka med ballonger och tutor i det lilla pepparkakshuset utanför replokalen, i väntan på bandmedlemmen som ska överraskas, mer än en gång. Vi är nog världens snällaste band.