MUSIK: Rådjuret

Foto: Anneli Esséus

Jag minns inte exakt när jag hörde Rådjuret för första gången, men jag minns att det var instant love. Jag har en fäbless för koncept där gulligt och sött möter mörkt och hårt, och Rådjurets lätt vemodiga poplåtar framförda med vän röst och cittra i kombination med distad lofi-trummaskin triggade igång just den. I ett tidigare inlägg har jag hyllat den splitkassett med Rådjuret och stockholmsbandet Eter som Sippinkollektivet har gett ut, men jag kände att det var på sin plats med en intervju också.

RÅDJURET, VEM ÄR DET?
Rådjuret är en till synes försiktig och skygg figur som håller sig i bakgrunden och filosoferar över livet. Det är hur det ser ut på håll. Tittar man närmare på henne är hon rätt cynisk och rå, slarvig och humoristisk. “Hellre fort och fel än inte alls” är något hon lever efter.
Att göra musik är en slags ventil för mig. Jag försöker att inte ha några pretentioner att det ska låta perfekt på något vis eftersom jag aldrig skulle bli nöjd och hellre får ur mig något som ger mig någon slags känsla än att det är något som Du ska tycka om. Det funkar liksom inte. Jag kan likna det vid att skriva dagbok. Det är ju något man gör för sig själv i hemlighet och inte menat att någon någonsin ska läsa svamlet som kanske är skrivet i affekt eller under en utomjordiskt jobbig bakfylleangst. Men vissa saker kan ju vara roliga i efterhand att dela med sig av och det är väl lite det jag gör.

DU KÄNNS GANSKA HEMLIG, ÄR DET MED FLIT?
Jag är ganska hemlig. Det är svårt att kunna dela med sig av sitt inre om man begrundar det faktum att någon man känner kanske lyssnar på det jag sjunger om. Jag har till exempel inte ens vågat “lika” min egen facebooksida än och har inte vågat tagga videor eller bilder med mitt riktiga namn…det är som en spärr. Om Rådjuret väl kommer ut ur skogsdungen och visar sig. lär ju någon jägare börja skjuta så det är bättre att gömma sig lite bland bladverken och viska sina hemliga och kanske mörka tankar i trygghet. Kanske är fegt men det är lättare att skapa någonting som känns ärligt och personligt om jag kan koppla bort min privata person från Rådjuret.

Foto: Anneli Esséus

HUR TOG PROJEKTET RÅDJURET SIN FORM FRÅN BÖRJAN?
Jag började göra låtar som Rådjuret i somras under min semester! (Innan dess sjunger jag i ett band som heter We.the Pigs i Stockholm, fast det blir alltför sällan.) Det var mamma som föreslog att jag skulle ta mormors gamla cittra, som stått och samlat damm i en garderob i decenier. Min familj har alltid haft ett konstigt förhållande till instrument, de hängs upp på väggen som prydnader eller ligger nedpackade i sina fodral och murknar. Ingen spelar på dem. Likadant var det med cittran. Vi tog fram den ibland och tittade på den, men det var ingen som ens kom på tanken att stämma den och spela något. Men jag tog den med till Malmö och satt med ångest en bra stund innan jag började spänna skruvarna och stämma cittran – var livrädd att strängarna skulle gå av. När jag var klar döpte jag den till Aina efter min mormor. Eftersom jag inte kan spela trummor tog jag min casiosynths förprogrammerade trummor och spelade in dem en stund genom octave down-effekten på min portastudio sen gjorde jag samma sak med cittran och tyckte det lät annorlunda och roligt. Nån stund senare var min första låt “Parasit” inspelad och den ligger fortfarande uppe totalt oklippt och superskränig på Soundcloud. Min mormor vände sig säkert i graven då men jag tror ändå att hon hade blivit glad över att jag använder hennes cittra till något som gör mig lycklig.
Jag jobbar ganska sakta och gör musik för min egen skull och hade aldrig en tanke på att någon förutom mina närmaste vänner skulle få höra vad jag spelat in, men så mindes jag att Adam från Sippinkollektivet frågat om We.the Pigs ville släppa en kassett genom dem. Vi (WTP) hade fått avstå, men jag tänkte att det hade varit roligt att släppa “Parasit” på Sippins samlingskassett. Adam fick höra låten och tyckte jag skulle spela in fler och göra en split med bandet Eter också, så det var bara att börja försöka få ihop 20 minuters musik. Jag blev erbjuden spelningar genom vänner och klubbarrangörer uppe i Stockholm men avböjde. Även om jag är svag för utmaningar och att pusha mig själv, ville jag fortsätta hålla mig “inne i skogen” och gömma mig. Spela live, själv, kändes fruktansvärt läskigt. Dessutom hade jag ingen aning hur jag skulle göra rent tekniskt på scenen. Fick dock lova Adam, slutligen, efter att ha förhalat flera erbjudanden om datum att komma och iaf spela på releasefesten för splitkassetten med ETER så jag förberedde mig för detta. Försökte repa, gjorde backtracks, försökte få en medspelare på cittra men fick aldrig tag i en extra och det kändes fusk att använda bas eller gitarr. Så det var bara att bita ihop. Göra allt själv. Helt solokvist på en scen framför människor… Sen kom den där djävla stormen Sven och blåste bort allt. Tåget blev inställt och det blev ingen releasefest för mig. I efterhand kommer jag förmodligen hata den där stormen, men just då kände jag nog en viss lättnad över att jag kom undan – om än besviken och lurad på konfekten. När jag sedan blev tillfrågad av Mattias från Heaven Up Here att spela på deras treårsjubileum kunde jag inte tacka nej. Det var för bra för att vara sant. Jag bad om att få spela tidigt, helst innan någon kommit (alltså innan öppning) och tre–fyra låtar endast. När det senare blev dags trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Det var knökfullt, publikrekord och kö in vid den tidpukten då jag spelade. Jag sprang på toaletten säkert tio gånger halvtimmen innan jag skulle gå på scen. När det väl var dags kändes det helt overkligt att gå genom folkmassan och sätta sig på stolen, visa sig, presentera sig som Rådjuret och starta bakgrunderna och försöka spela. Jag spelade fel på samtliga låtar, kom av mig och glömde bort mina texter men var ändå sjukt stolt över mig själv och att jag vågade mig dit. Den största responsen jag fick var att folk hade kunnat höra mina texter för första gången, vilket var en konstig men befriande känsla.

VAD LYSSNAR DU SJÄLV PÅ FÖR MUSIK?
Jag har svårt att klara mig utan musik och tror jag skulle bli galen om jag förlorade hörseln. Jag blir hellre blind och förlamad än döv och har fått mina vänner att lova att spela musik för mig om jag skulle hamna i koma med risk för att jag aldrig skulle vakna. Det är något magiskt över musik, att skapa ljud som i sin tur får liv och framkallar känslor och intryck. Musik jag lyssnar på varierar efter sinnesstämning och jag är en känslig lyssnare. Jag fullständigt avskyr saxofon och dragspel och har väldigt svårt för improviserad jazz. I övrigt kan jag snöa in på det mesta från käck doo wop till superskränig och mörk lo-fi. Var med och drev diverse klubbar i Malmö under ett par år men höll mig borta från dansgolvsmusik då det stressade mig för mycket. Att se ett dansgolv dö då man satt på fel låt är en återkommande mardröm, och då bör jag kanske tillägga att jag jobbat på akuten i mer än tio år och har varit med om en del där. Men, att spela musik för andra fick jag slutligen lägga ner, eftersom jag kände att det tärde mer än gav mig något i långa loppet. Var roligt att ha gjort det iaf. Jag minns en gång på klubben då jag hade Ylwa Skywalker som gästdj. Det var en vardag så halva Debaser var stängt men vi fick igång en bra stämning och hade roligt. Så kommer en dryg engelsktalande och lätt överförfriskad man fram till dj-båset och utbrister “I never thought girls could play such good music!”…pajas. Nej, det var svårt att vara dj, på många sätt och framförallt som tjej med tanke på att många vill komma och mäta “kuk” eller “sätta en på plats”.

KAN DU NÄMNA NÅGRA KVINNOR SOM HAR INSPIRERAT DIG?
Min mormor Aina: Bevisade att livet inte tar slut för att man blir pensionär och eller änka utan att livet fortfarande har massor att ge. Hon fick ett nytt liv efter att morfar dog – och hade det inte allt för lätt när han levde bör tilläggas. I vilket fall började hon dansa på lokal, spela cittra med ett gäng damer, reste utomlands för första gången och träffade en ny man som hon tillbringade sina sista år med. Hon var livrädd för allt som var digitalt vill jag minnas och tyckte animerad film var onaturligt och läskigt. Jag skrev en låt till henne som tack i efterhand för allt fint jag minns om henne och jag saknar henne fortfarande väldigt mycket. Det jag lärt mig av henne är att leva i nuet och att försöka ha så roligt som möjligt medan jag är frisk så jag har något fint att minnas på ålderdomen istället för att plötsligt en dag inse att hela livet gått och kroppen är för svag för att göra annat än ligga till sängs.
Min farmor Ingrid: Vi hade inte kanske världens bästa relation när jag var liten. Tror hon tyckte jag var för vild och busig. Till och med hennes dvärgcollie morrade åt mig. I vilket fall är det hennes personlighet, envishet och vilja jag inspireras av mest. Hon bara bestämde sig för att bo en mil rakt in i skogen, i ett litet hus utan körkort. Familjen fick fixa mat och cigaretter till henne i åratal. Ett tag försökte barnen flytta in henne till samhället men det höll bara någon månad sedan blev det tillbaka ut i stugan igen. Hon tillbringade sina dagar med att dricka kaffe och röka och var en riktig krutkärring med massiv personlighet. Jag är förmodligen rätt lik henne på många sätt och hade gärna träffat henne idag när jag är vuxen och snackat om hur det var att flytta hit från Finland på 40–50 talet och hur hennes barndom var.

VAD ÄR RÅDJURETS PLANER FRAMÖVER?
Mitt nya projekt är att få tag i en extra cittra som jag tänker stämma om i moll samt skaffa en ny a-sträng till mormors, eftersom jag klumpigt nog slog av den med en pinne när jag experimenterade lite. Andra planer är att spela live igen, men inget är inbokat utan bara på ett väldigt löst stadium. Hade gärna sett att jag haft en trummis och en extra cittraspelare med mig på scenen men vi får se vad framtiden för med sig. Sen blir det väl att skriva fler låtar när andan faller på.