Konsten att osynliggöra kvinnor.

Igår fick vi följande kommentar på inlägget om Laleh:

”Visst är livet enklare om man spelar dum? Agenda handlade om musikproducenter som sålde miljonupplagor och det var vad det syftade på när de sa att det inte fanns några kvinnliga producenter. Jag vet inte om de har rätt (Borde vara enkelt att kolla. Dessutom kanske man inte ska skryta med sin Asperger alltför mycket, “inga” bör nog inte tolkas bokstavligt “noll” utan snarare “nästan inga alls”, “en liten minoritet” eller liknande.) men eftersom den fundamentala premissen hela din text bygger på är felaktig blir hela texten slöseri med såväl elektroner som folks tid.”

Jag tycker att diskussionen är viktig och vill därför publicera mitt svar här om varför Lalehs inlägg inte är dumt eller slöseri med tid.

Det finns en fara i att föda argument/påståenden där vi säger att något/någon inte finns. Till slut blir det en sanning. Lalehs kritik handlar om hur vi upprätthåller normer genom att ständigt presentera dem som sanningar. I detta fall var det i Agenda där en man fick uttala sig om han kände till några kvinnliga producenter. Svaret var nej.

Tolka det hur du vill men för många blir det en sanning som Agenda väljer att presentera.

Laleh skriver:

”Producentskap är jobbet som kräver förtroende, styrka och mod. Styrkan och modet det har många av oss kvinnor som verkar idag, det är förtroendet ifrån skivbranschen som är svårt att vinna när man säger att det inte finns exempel på oss som lyckats och det blir ännu svårare att vinna förtroende när man ´inte finns´.”

Laleh går sedan in på den ekonomiska aspekten. Det är ett vanligt argument för varför kvinnor ”inte finns”. Myten om att kvinnor inte säljer. Jag skulle önska att vi höjde blicken och funderade kring hur marknaden fungerar, hur strukturerna ser ut och på vilket sätt vi kan bryta mönster vi inte gillar.

”För när det väl kommer till att investera göra en budget så är det väldigt lätt att man tar det säkra före det osäkra, det naturliga producent valet före det onaturliga. Därför måste kvinnlig producentskap börja anses som naturligt och det gör det bäst genom att säga att vi finns och existerar, för vi finns.”

Kvinnor är inte i regel sämre musiker eller producenter än män. Det finns stora dragplåster som är kvinnor. Kan vi fokusera på dem istället för att ständigt slå omkull kampen om en mer jämställd musikscen genom att osynliggöra kvinnorna och vår rätt till en plats?

Det händer ofta att kvinnor osynliggörs i branschen. Det är en avväpnande härskarteknik som tar död på samtalet och det konstruktiva arbetet.

Jag citerar filmen Miss Representation (egen översättning): ”Det vanligaste sättet att frånta någon makt är att få dem att tro att de inte har någon. ”

Makten är platsen i det offentliga rummet i det här fallet. Se gärna trailern till filmen (eller ännu bättre, se filmen och besök hemsidan therepresentationproject.org). Miss Representation tar bland annat upp problemet med låg representation av kvinnor i media.

Efter att ha sett Agenda tycker jag att det var bra att de följde upp inslaget med ett samtal.
De pratade om konstruktiva lösningar, rekrytering, förebilder. Ett kort samtal som förhoppningsvis ger energi till fler samtal och viktiga röster likt Lalehs.

Till nästa gång skulle jag önska att avsändaren la fokus på skapandet och inkluderade oss kvinnor. Låt oss gärna prata om det vi skapar istället för varför vi inte skapar. Självklart är det viktigt att problematisera det faktum att vi är få men måste vi alltid reduceras till våra kön?

När ni söker musiker, producenter, ljudtekniker osv. Leta gärna utanför de rum du vanligtvis befinner dig. Är det svårt, ta hjälp av Rättviseförmedlingen.

Hur tycker ni att vi ska arbeta för att få en mer jämställd musikscen?