GRRRL COLLECTION #1

Min ingång till riotgrrrlscenen var via internet och musiken.

Musikscenen i Sverige på 90-talet och i början av 00-talet såg ut ungefär ut som den gör idag. Konserterna arrangeras av och med män.
De kvinnor som spelade musik blev kategoriserade efter sitt kön istället för efter musikgenre.

Jag minns alla diskussioner jag var delaktig i där jag fick höra olika haranger om varför kvinnor inte var kompetenta nog att spela musik. Varför ”tjejband” inte var bra nog att bokas till en demoscen. Argumenten var ofta helt subjektiva och motsägelsefulla.

Jag spenderade många kvällar i mitt tonårsrum med att leta band där majoriteten av medlemmarna var tjejer. Jag sökte identifikation och tillhörighet. Jag gillade inte den plats jag blev tilldelad i musikscenen. Jag var inte någon i bandets flickvän eller en ”coatrack”. Jag ville heller inte bara vara en passiv konsument.

Tack vare Kazaa och Audioseek kunde jag hitta band som:

Lunachicks, Heavens to Betsy, Babes in Toyland, Gossip, Bikini Kill, Tilt, Distillers, Bratmobile, L7, X-ray Spex, Ani Difranco, 7 Year Bitch, Slits, Sleater Kinney, Girlschool, Joan Jett and the Blackhearts, Kenickie, Elastica, mfl.

Jag gjorde blandband, gick på spelningar och läste Darling och Fittstim.

Jag började gå på spelningar när jag var 13 år. De flesta spelningarna ägde rum på Valhalla i Falun, ett ställe som drevs av tonårsnördar av olika slag. Syntare, lajvare, hårdrockare och popsnören, alla under samma tak.

På Vallas rockcaféer spelade demoband från hela Sverige och ibland arrangerades större konserter. Band som Honey Is Cool, Bob Hund och Breach har spelat på Valla. Det var ett fantastiskt ställe att hänga på.

Tråkigt nog så var Valla var inget undantag när det kom till vilka som fick chansen att stå på scenen. Tjejer sållades bort, om än omedvetet. *

Ett exempel på det är när ett punkband bestående av enbart tjejer spelade på ett Rockcafé (demospelning på Valla). Det var en av deras första spelningar och succén uteblev. Detta borde inte ha varit något större problem. Ett band måste ju få börja någonstans för att sedan utvecklas, eller hur? Nej, tyvärr inte.

Misstaget att boka ”tjejband” skulle inte upprepas. När Falubandet Jenny Came Back ville spela på Valla blev de först nekade. Ett tjejband hade redan bokats en gång och de var inte tillräckligt kompetenta musiker.

Jenny Came Back skrev en låt om händelsen. Låten heter ”Hahaha” och finns på skivan ”We´re only in it for the streetfights”

Jenny Came Back fick så småningom spela på Valla och jag minns hur sångerskan och gitarristen Malin Ringsby stagediveade och låg på golvet och skrek. Det var bra och spelningen gav mig mer pepp än vad något av de Wildhearts-inspirerande banden som brukade spela någonsin hade kunna ge mig.

Jenny Came Back var ett riotgrrrlband och så mycket mer än bara musik.

I början av 00-talet startade jag ett fanzine som jag kallade för My Riot. Jag bjöd in de som ville skriva, rita, fotografera eller på något annat sätt bidra med ett inlägg i den feministiska debatten.

Jag blev bekant med likasinnade och upptäckte att det fanns massor av fanzineskapare på nätet. Vi hjälpte varandra att sprida vårt budskap.

Med My Riot arrangerade jag en temadag/spelning med majoriteten kvinnor som stod på scenen på Valla. Mottagandet var bra, men jag fick också höra ”Tänk om jag skulle bestämma att bara killar fick spela, vad skulle folk säga då”. ”Ingenting”, var mitt förslag.

Jag minns Felicia som stod bakom fanzinet Killed by beauty. Jag minns Neda som intervjuade mig för KBB’s räkning. Jag minns (her) riot distro, grrls owns it, My art is better than yr art och Tigerskott i brallan.

Jag märker att en del minnen börjar blekna, att en del fanzines inte finns kvar. Nu vill jag samla ihop det jag hittar. Var är alla grrrls? Vad gör ni idag? Har ni något ni kan och vill dela med er av? Bilder, fanzines, minnen, musik? Har ni några tips om vad som händer i riot grrrl-scenen 2013?

Hör gärna av er och sprid ordet.

* Valla var inte ett fläckfritt spelställe men det fanns en vilja att bryta normen och att vara inkluderande. Det är tack vare Valla som jag fick en försmak till att aktivera mig. Det var på Valla som mitt musikintresse väcktes. Det var där jag arrangerade min första spelning. Där träffade jag många av de vänner jag har än idag. Vallas grundare Karin Kullander som tillsammans med bland annat min mor startade Valla injicerade också feminismen i mina ådror. Tack för det!