Tagged Kill Rock Stars
MUSIK: Ex hex kommer till Sverige!
Blev så himla himla glad igår när jag såg att Ex hex kommer till Sverige och spelar på Lilla hotellbaren i Stockholm den 4:e mars!! Åh, det kommer bli hur bra som helst!
Ex hex frontas av legendaren Mary Timony som sedan 1990-talets början har spelat i grymma band som Autoclave, Helium och Wild flag samt släppt flera soloalbum, bland annat på bästa bolaget Kill rock stars. Efter att Wild flag splittrades (snyft!) så startade hon Ex hex tillsammans med basisten Betsy Wright (The Fire tapes) och trummisen Laura Harris (The Aquarium) och i oktober förra året släppte de sitt debutalbum Rips som är asbra.
Pepp!!!
JULKALENDER: Lucka 16
En av de grymmaste personerna jag vet är Tobi Vail – en sån där DIY-personlighet som gör till synes hur mycket grejer som helst. Mest känd är hon förmodligen som trummis i Bikini kill, och hon var en av de centrala personerna vid grundandet av riot grrrl-rörlsen. Hon har startat band som Frumpies och Spider and the webs, producerat zines som Jigsaw och Bikini kill, varit med och organiserat den första upplagan av Ladyfest, jobbat som skribent samt på det legendariska skivbolaget Kill rock stars. Idag är det från Tobi en får handskrivna “Thanks for your order”-lappar när en beställer merch från Bikini kill records. Trots allt detta är hon fortfarande lite av en doldis. Här är ett klipp där vi får höra henne berätta om Bikini kill.
Kul med riot grrrl herstory och kul med julkalender tycker vi, så vi tänkte peppa oss igenom december med just detta: en herstoryjulkalender! Varje dag fram till jul gräver vi fram klipp med grymma grrrls och herstory moments och presenterar här på bloggen.
VECKANS SKIVA: Julie Ruin – Julie Ruin
Är så himla glad över att jag äntligen har lyckats lägga vantarna på denna skivan på vinyl – Julie Ruin, Kathleen Hannas soloprojekt från 1998. (Ej att förväxla med The Julie Ruin, Hannas nya band som är just ett band och något av en fristående fortsättning på soloprojektet Julie Ruin.) Helt klart en av de skivor som har påverkat mig mest genom åren.
Jag älskar punkens DIY-attyttid och har nog aldrig stött på en skiva som väcker dess känsla av att “det här kan ju jag också göra” lika starkt hos mig som den här. Den fick mig att rota fram den lilla casiosynten som min syster hade fått som jultidningspremie, koppla ihop den med en distpedal bara för att testa om det funkade och spela in trasiga komp och gulliga plinkmelodier på kassettbandaren i mitt flickrum. Våga testa.
Det är det ena. Det andra är att den i sig är ett helt fantastiskt verk både musik- och textmässigt.
Jag har ofta tänkt att det talas på tok för lite om den här skivan när det talas om Kathleen Hanna (eller om musik över huvud taget, för den delen), Bikini kill och Le Tigre i all ära. Därför blev jag så himla glad när jag såg The Punk singer, där det läggs väldigt stor vikt vid just Julie Ruin-skivan. Äntligen!
Apropå det – ni har väl inte missat att The Punk singer kommer att visas på Tempo dokumentärfilmsfestival som går av stapeln i Stockholm i början av mars?
VIDEO: Mika miko & Kill rock stars
Långsam måndag, jag väntar på mail och fördriver tiden med att kolla in gamla klipp på Kill rock stars Youtube-kanal.
VECKANS SKIVA: Mika miko – C.Y.S.L.A.B.F.
Ok, kanske att jag tjatar lite om Mika miko, men de är bland mina bästa. På sistone har jag lyssnat mycket på den här, deras fullängdsdebut C.Y.S.L.A.B.F. från 2006. 13 stycken snabba, korta, kaosstökiga och precis lagom skeva punklåtar med sång 2 die 4. Om någon vill starta ett band som låter så här är jag SÅ på, världens bästa sound.
VECKANS SKIVA: Marnie Stern – The Chronicles of Marnia
Marnie Stern – The Chronicles of Marnia.
Jag har lite svårt att förstå varför det tog mig så lång tid att börja lyssna på Marnie Stern. Trots att jag hade sett hennes namn lite här och där och visste att hon låg på bolaget Kill rock stars – något som i min bok är en garant för att en artist är värd att kolla upp – var det först när hon släppte detta, hennes fjärde album, som jag tog mig för att lyssna in mig. Men sedan var jag fast.
Normalt sett har jag ganska svårt för den typ av gitarrsolonörderi som Marnie Sterns musik till stor del handlar om, mycket på grund av den machoidealiserande ryggdunkskultur som det ofta omges av. Men just därför är hon också en så himla skön frisk fläkt – superskicklig men samtidigt befriande opretentiös utgör hon en perfekt motvikt till all den där snubbigheten. Plus att jag verkligen gillar hur hon mixar gitarrtrixandet med fantastiska popmelodier och otippade sångarrangemang.
I början av sommaren spelade Marnie Stern på Debaser Slussen i Stockholm, och vi var såklart där. Emilia passade på att filma lite också, så här kan den som vill kolla in ett klipp därifrån.
VIDEO: Marnie Stern på Debaser Slussen, Stockholm
Marnie Stern, Debaser Slussen 2013 filmat med en Iphone 5.
Marnie Stern (Kill Rock Stars) spelade i veckan på Debaser Slussen i Stockholm. Tillsammans med en relativt liten skara människor var Grrrl Collection på plats. En bra spelning full av icke pretentiösa gitarrsolon (Går det? Ja, tydligen!). Efter spelning sålde Stern sin egen merch. Grrrl Collection fick en present, ett egendesignat ölfodral.
VECKANS SKIVA: Sleater-kinney – All hands on the bad one
All hands on the bad one – Sleater-kinneys femte album, från år 2000. Införskaffad i en skivaffär i självaste Olympia, där allt (läs riotgrrrlscenen) en gång startade.
Sommaren 2008 bilade vi längs USA:s västkust och då var Olympia såklart ett givet stopp. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig – jag var ju väl medveten om att scenens glasdagar var över för längesen – men vad jag möttes av var i alla fall en pytteliten och i stort sett helt öde stad: några stängda affärer och ett knippe tomma gator kring det lilla gräsbeklädda torget som jag kände igen från dokumentärklipp. De få människor vi såg är några av de underligaste jag någonsin stött på. Tillsammans med den överväldigande känslan av att kliva på vad som för mig var extremt viktig historisk mark blev upplevelsen ganska surrealistisk.
Min inre fangirl hade skrivit ut adresserna till Kill rock stars och K records. Kill rock stars-adressen ledde till det här stället med postboxar. Fail. Av K hittade vi åtminstone ett spår vid den här religionsbyggnaden som tyvärr var låst.
Strax utanför Olympia hittade vi Sleater-kinney road. Längs den hade Sleater-kinney en av sina första replokaler en gång i tiden och det är från den de har tagit sitt namn. Mäktigt!
Det må låta lite floppigt och jag må se surig ut på varenda bild men det var ändå rätt fantastiskt att gå på de där gatorna och känna de där historiens vingslag. Kändes viktigt på något vis.
grrrlcollection.com 