MUSIK: Nitad i piten

Foto: Realshoot.net Molly Abrahamsen

Det är dagen efter och jag har lugnat mig. Räknar blåmärken, tänker ”Yeah! Jäkla kul kväll ändå!”. Samtidigt fylls internet med inlägg om vad som hänt och folk försöker spåra den skyldige. Så jag skriver en kortare statusuppdatering för att berätta min version av vad som hänt.

Dag två slår djungeltrumman än hårdare. Jag tappar kollen på antalet personer – vänner och främlingar –som hakar på diskussionen om vad som hände mig på Liffeys i Gamla stan.

Tre dagar senare sitter jag på tåget till Malmö för att se Slayer och passar på att skriva ett ordentligt inlägg i diskussionen. Varsågoda.

Jag blev slagen i magen av en man på puben Liffey i Stockholm. Jag moshade, det vill säga röjde runt, till råpunkbandet Infernöh och det var mot slutet av konserten som mannen fick nog av mig. Vi hade gruffats hela giget då jag ville stå framför honom för att se bättre. Han puttade mig bakåt flera gånger. Medvetna, strategiska puttar, eller grepp om min kropp, som tryckte mig bakåt. Det var inte bara ofrivilliga krockar i det kaos som en bra moshpit skapar.

Jag känner skillnad på olycka och uppsåt. Därför vet jag att när han till slut satte en armbåge mitt i mitt solarplexus så hårt att jag går i backen och får släpas ut av mina vänner, så var det inte ett missöde. Det var med berått jävla mod.

Många jag pratat med tror att mannen bara var slagsmålssugen och att jag råkade stå i vägen. Att jag är kvinna kvittar. Var det en slump att jag åkte dit? Nej. Jag anser att det inte var det.

Jag var en av totalt tre kvinnor bland mängder av män längst framme vid scenen. Så varför nita… mig? Varför ingen av männen? Alla var i vägen för honom. Varför bad han inte om ursäkt om det inte var meningen? Ett hardcoregig är brutalt och hårt. Det vet alla och så ska det även vara. Det är inte det jag anser är fel. Men när jag fått en ofrivillig och rejäl smocka har personen oftast bett om ursäkt. Tittat sig över axeln, sökt ögonkontakt, eller med en ursäktande min sträckt ut armen för att söka en ”förlåt för smällen men fan vad kul vi har det just nu”-kontakt. Det hände inte här.

Problemet är inte att jag får utstå slag och sparkar. Jag är i moshpiten och vill ha samma behandling som alla andra. Det innebär att jag inte ska gnälla över en blåtira eller lårkaka – och tro mig, sånna har jag fått genom åren.

Men det betyder inte att jag den kvällen förtjänade en riktad armbåge rakt i solarplexus som gjorde att jag inte kunde andas. Där ligger allvaret. Jag föll handlöst med arslet först och kom sedan inte upp från det öl- och svettindränkta dansgolvet. Skorna fick inte fäste, jag var hjälplös bland alla sparkande och hoppande ben. Jag greps av panik. Det hade vem som helst gjort. Mina revben kunde ha krossats av smällen, någon kunde ha stämplat mig i magen, eller sparkat mig i skallen och gjort mig medvetslös.

Inom hardcorepunk går det vilt till; kom inte och berätta det för mig för jag vet redan allt om det. Jag har bokat mängder med hardcorepunkband genom åren. Jag moshade inte alltid. Men när jag gjorde det hände det ibland att jag blev förbannad för att det gått för långt, att någon jäkla idiot hade varit beräknande i sina sparkar och slag och försökt få mig att backa från fronten.

Det här är alltså inte första gången jag varit med om sådant här. Jag har pratat med vänner som upplevt liknande incidenter, eller än värre: slag riktade mot brösten eller rena sexuella övergrepp. Jag hört flera fall där pojkvänner fått rycka ut som livvakter. Fuck that shit!

Men hur kan jag med säkerhet säga att röjet på en hardcorepunkkonsert inte är könsneutralt? Hur kan jag säkert säga att dessa våldsamma idioter är sexister? Hur kan jag veta att denna kille var ute efter just mig? Jo; det är en bråkdel av alla som står längst fram som är kvinnor. Det är fakta. Och visst, så ser hela scenen ut, inte bara i själva moshen som på många sätt är det pumpande hjärtat i hardcorepunk. Om det nu är så – varför uppskattas eller premieras det inte att kvinnor tar för sig? Är inte en mer blandad rörelse bättre för alla?

Jag vill inte ha en lugnare mosh eller försiktigare hantering. Jag kräver inga silkesvantar. Men det som sker i det stora samhället återpeglas även i subkulturer, oavsett hur radikala de säger sig vara: mansdominans.

Antalet feministiskt medvetna män är hundra gånger större inom hardcorepunk än i resten av samhället. Sjukt bra! Jag är stolt över att umgås med alla dessa tillåtande, accepterande människorna. Män som kvinnor. Sexism, rasism, diskriminering – inget av detta accepteras inom hardcorepunk.

Men det finns idioter. Självklart. De som utger sig för att vara medvetna, eller tycker att de är det bara för att deras vänner är det. De som inte pallar att en ettrig liten kvinna tar plats.

Jag syns. Jag tar plats. Jag moshar. Det får alla idiotmän acceptera. Jag skriver det här för att jag vill prata om det. Att det är ett problem. Att mosh inte är könsneutral. Att det finns patriarkala strukturer även inom hardcorepunkscenen.

Läskigt, jag vet. Men eftersom jag blivit ordentligt förnedrad, satt på plats av en snubbe, kan jag inte vara tyst. För det är värst av allt – att jag blev tilltryckt. Min stolthet sårades och det gör förbannat ont.

Killen ville inte att jag skulle stå framför honom!? Så satans förnedrande! Jag hade kunnat resa på mig efter smällen. Jag vet att jag hade klarat av att ge mig in i matchen igen. Bara av ren kämparanda. Men jag valde att gå hem, sårad och ledsen och arg och med jävligt mycket ont i kroppen.

Men nästa gång, då jävlar.

Läs mer om Madeleine Frankie här och här.