INTERVJU: Steso songs

Första gången jag såg Karolina Stenström på scen var 2001. Hon spelade med sitt dåvarande band Alien she på demoscenen på festivalen i deras hemstad Hultsfred. Jag köpte en demo och tyckte att de var så himla coola. Lite äldre än mig och gjorde sånt jag också ville göra. Typ spela på demoscenen. Förebilder inom räckhåll.

Efter Alien she fortsatte Karolina Stenström göra mörk pop på egen hand under namnet Steso songs. Och jag fortsatte lyssna samtidigt som jag genomgick pop-, punk- och hc-faser, det fanns alltid dagar som krävde vemodig dramapop. Jag har lyssnat så väldigt mycket på de där låtarna, och när jag avslutade förra året med att göra en sån där årssammanfattning på Spotify var det inte så värst överraskande att hennes hittills enda fullängdsalbum, Now it’s dark från 2010, var en av mina mest spelade skivor även 2014.

Steso songs i sin tur avslutade året genom att ge ut sitt första nya släpp på nästan fem år – en liljekonvaljprydd DIY-kassett med fyra finstämt mörka och precis lagomt storslagna pianopoplåtar. EP:n Lillies on fire. Äntligen. Jag tog det som en ursäkt för att göra en intervju, här kommer den.

Foto: Lovisa Björck

VI ÄR VÄLDIGT FÖRTJUSTA I STARTA BAND-HISTORIER PÅ GRRRLCOLLECTION. HUR BÖRJADE HISTORIEN OM STESO SONGS?
Alien She började nog egentligen redan 1996 när jag och Ella Blixt började göra musik ihop. Då var vi 12. Vi spelade med lite olika andra personer och bildade till sist Alien She cirka år 2000 med Sandra Lönn. 2001 spelade vi på Demoscenen. Jag tror jag gjorde mina första Steso-låtar 2002 och då fanns Alien She samtidigt.
Några av Steso Songs tidiga låtar hette Psychoman (som ett svar på Jens Lekmans låt Psychogirl. Jag har ett signerat ex av “When I said I wanted to be your dog” som det står “Till Psychogirl” på. Hahaha) och Be my steso. De låtarna gjordes med en Casio SA-20 som jag köpte på det legendariska Marknadsbörsen i Malmö. Den har tyvärr gått sönder. Jag ville nog göra något som var annorlunda än det vi gjorde i Alien She, det var därför jag bytte från piano till synth. Jag spelade in låtarna själv och gjorde en CDR, fick en del spelningar samtidigt som jag skrev nya låtar och med tiden blev det mer piano-baserat.
Tror att jag också ville försöka förmedla att det kan vara väldigt ensamt att göra musik. Eller liksom, mitt sätt att greja med musik har ju alltid varit att sitta ensam vid mitt piano. Det var ju så det började när jag var väldigt liten. När jag skrev “No love / No money” var jag 19 och bodde i ett kollektiv i en gigantisk lägenhet i Malmö. Det var en fredag och alla var ute o söp eller dansade eller nåt. Jag satt ensam med mitt piano (ett stagepiano) och drack billigt smuggelvin jag köpt av den så kallade vinmannen och skrev den där låten och sen gick jag och la mig. Med blandade känslor. Ganska nöjd med låten men mycket onöjd med ensamheten. Och de känslorna har jag fortfarande. Man måste liksom vara ensam för att få nåt gjort. Eller jag måste det. Men ensamheten kan också kännas som isolation och alienation. Namnet Alien She har väl sitt ursprung i det. I Hultsfred blev det så extra tydligt eftersom normen här var och fortfarande är att syssla med sport. Att sitta hemma och klinka piano är konstigt. Jag har aldrig känt mig självklar nånstans och jag antar att det är den känslan som ger mig energi att göra nåt. Skicka nåt från min planet liksom. Eller min jordhåla. Eller vad det nu är.

Alien she – tidningsklipp från Barometern och demoomslag.

MINNS DU NÄR DU FÖRST UPPTÄCKTE ATT MUSIK VAR GREJEN FÖR DIG – HAR DET ALLTID VARIT EN NATURLIG UTTRYCKSFORM?
Ja. Jag fick en liten kassettbandspelare när jag var runt 3 år för att kunna lyssna på ljudsagor. Det fanns inspelningsfunktion på den och då började jag spela in när jag sjöng. “Högt över havet” med Arja Saionmaa bland annat. Jag minns inte så jättemycket från min barndom men jag har starka känslomässiga minnen som är ihopkopplade med musik. Det kändes typ som att knarka att lyssna på Smooth Criminal t ex. Jag hade inte asbra musiksmak. Men mina första egna låtar kom först när jag var 12. Jag tror att jag hade varit helt koko om jag inte börjat göra musik. Fast jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle vara då. Helt meningslöst.

VAD INSPIRERAS DU AV? HAR DU FÖREBILDER?
Många olika saker. Jag har känselspröten ute hela tiden och fångar upp grejer som jag vill använda. Till Lilies on Fire var jag mycket inspirerad av Sylvia Plath’s diktsamling Ariel. Men jag får också alltid en spark i arslet av konstnärer som är modiga, som kanske går lite för långt. Och allt som är mörkt och läskigt. Jag inspireras av det här citatet av Lisa Carver från boken Drugs are nice:

Jag har nog inga direkta förebilder, det växlar mycket. Märta Tikkanen, Charles Bukowski för självhatet som alltid skiner igenom i så perfekta formuleringar, Björk, Stevie Nicks, Joan Didion, Yoko Ono. Marina Abramovic. Mod, styrka, självspäkning.

DET FAKTUM ATT MÅNGA VÄNDER SIG TILL DIN MUSIK FÖR IGENKÄNNING OCH STYRKA, ÄR DET NÅGOT DU TÄNKER PÅ OCH FÖRHÅLLER DIG TILL? JAG TÄNKER TILL EXEMPEL PÅ LÅTEN THIS IS FOR YOU GIRLS, HUR KOM DEN TILL?
Jag fick mycket mail från tjejer som berättade saker i förtroende för mig om “death and pills and scars” som jag sjunger i texten. Så jag ville skriva en låt om det. Det blev omöjligt att hinna och orka svara på alla mail så jag gjorde en låt istället.  Annars tänker jag nog inte så jättemycket på mottagandet av musiken när jag gör låtar. Men jag känner att jag måste skriva om viktiga saker. Annars har jag inte rätt att ta upp plats. Jag var rätt tveksam till om jag skulle ha med låten “Xmas 2007” på EP:n. För den känns lite fånig. Jag skrev den som en jullåt 2007 och minns att jag försökte pressa in juliga ord och när jag hör den nu känns den inte som jag. Men jag gillar musiken och vissa delar av texten. Men usch, jag borde nog kanske inte haft med den ändå. Så meningslöst att sjunga om att tända juleljus? Som att avrätta hela Steso-personan.

Foto: Privat

NÄR DU NU SLÄPPER DEN HÄR NYA EP:N ÄR DET NÄSTAN FEM ÅR EFTER DITT FÖRRA SLÄPP. VAD HAR HÄNT DÄREMELLAN? KÄNNS DET SOM LÅNG TID?
Jag har varit föräldraledig och mest sysslat med att skriva. Dikter som publicerats i CLP #1 och så har jag skrivit till Det grymma svärdet. Det känns som alldeles för lång tid och jag har lite åldersångest nu. Det är skillnad på att vara 23 och ge ut musik och att vara 31. Bu. Jag får försöka ge ut mycket på kort tid nu.

HAR DET VARIT SJÄLVKLART ATT DU SKULLE FORTSÄTTA GÖRA MUSIK SOM STESO SONGS, HAR DET VARIT ETT NÄRVARANDE PROJEKT UNDER DEN HÄR TIDEN ÄVEN FAST DU INTE HAR GETT UT NÅGRA INSPELNINGAR?
Ja Steso Songs är alltid med. Jag gör ju musik hela tiden även om det bara blir konstiga instrumentala låtar eller typ två-radiga texter under vissa perioder. Jag samlar inspiration och gör planer konstant. Det är mitt bästa fritidsintresse. Samt överlevnadsmetod.

Foto: Camilla Lindberg

BERÄTTA OM LILLIES ON FIRE! VAD HANDLAR DEN OM?
Om kanske moderskap och om att balansera på en väldigt skör tråd ovanför livsfarliga odjur. Och man bär på ett litet barn och tretti grejer till och måste svara på jättesvåra frågor och försvara sin existens här på jorden samtidigt som man balanserar på tråden och känner för att ge upp, kasta sig själv till gamarna men så kämpar man på på ett sätt som bara en idiot skulle göra.
Jag har skrivit musiken i Hultsfred, korta stunder då och då. Spelat in i Malmö och Norrköping. Ett spår här och ett spår där. Oerhört svårt att få nån överblick eller staka ut en väg. Alltihop har mixats av Susanna Brandin. Det kändes typ oförskämt att lämna över inspelningarna till henne för att det var så rörigt. Till exempel 50 osorterade spår med altsax. Men det blev jättebra.

VILKA ÄR SKILLNADERNA OCH LIKHETERNA MED DINA TIDIGARE SLÄPP?
Det låter ju fortfarande som Steso Songs. Piano- och textbaserat. Melodierna. Men det är mer fokus på pianot på de här låtarna, mer försiktigt med andra instrument. Kanske lite mörkare och lite mer svårtillgängligt än tidigare. Och rösten är annorlunda.
Sen så är ju det här släppet mer DIY än mitt förra. Då hade jag liksom outsourcat några fler uppgifter, typ att göra PR och omslag och så. Men det har jag inte råd med nu. Jag siktar på att albumet som kommer nästa år ska vara mindre DIY för annars kommer jag nog inte palla. Man ägnar 1% av tiden till att göra musik och resten till att maila och lära sig tråkiga saker om skivutgivning och pussla ihop logistik o bla bla bla bla bla bla bla bla. Livet är för kort för att hålla på så. Jag är typ aldrig glad förutom när jag spelar piano, då blir allt bara lugnt och bra.

DU GER UT DEN PÅ KASSETT, VARFÖR KASSETT?
Roligare än att bara släppa digitalt, billigare än vinyl. CD känns ej kul. Om jag haft råd att göra en vinyl hade det blivit det. Men kassetter är bra. De låter bra och är fina.

LYSSNAR DU PÅ KASSETTER SJÄLV?
Ja i bilen och i köket. När jag bodde i Malmö brukade jag köpa nya kassetter på Rundgång. Nu spelar jag mest morfars gamla heminspelade som är uppmärkta CONTRY och lite andra olika country-kassetter som brukar finnas på en loppis här i närheten. Men också gamla blandband. Jag bytte blandband med massor av olika personer i slutet av 90-talet. Det är mycket Geffen- och Matador- och Subpop-band på de kassetterna.

VEM HOPPAS DU SKA LYSSNA PÅ LILLIES ON FIRE?
Oj. Alla. Eller. Kanske inte de jag träffar på mitt jobb. Vill bara vara så intetsägande som möjligt där.
Och ja, kanske alla gamla Steso-fans. Hoppas de finns kvar.

Foto: Emma Blomberg