Tagged Laleh

Konsten att osynliggöra kvinnor.

wecantseeit

Igår fick vi följande kommentar på inlägget om Laleh:

”Visst är livet enklare om man spelar dum? Agenda handlade om musikproducenter som sålde miljonupplagor och det var vad det syftade på när de sa att det inte fanns några kvinnliga producenter. Jag vet inte om de har rätt (Borde vara enkelt att kolla. Dessutom kanske man inte ska skryta med sin Asperger alltför mycket, “inga” bör nog inte tolkas bokstavligt “noll” utan snarare “nästan inga alls”, “en liten minoritet” eller liknande.) men eftersom den fundamentala premissen hela din text bygger på är felaktig blir hela texten slöseri med såväl elektroner som folks tid.”

Jag tycker att diskussionen är viktig och vill därför publicera mitt svar här om varför Lalehs inlägg inte är dumt eller slöseri med tid.

Det finns en fara i att föda argument/påståenden där vi säger att något/någon inte finns. Till slut blir det en sanning. Lalehs kritik handlar om hur vi upprätthåller normer genom att ständigt presentera dem som sanningar. I detta fall var det i Agenda där en man fick uttala sig om han kände till några kvinnliga producenter. Svaret var nej.

Tolka det hur du vill men för många blir det en sanning som Agenda väljer att presentera.

Laleh skriver:

”Producentskap är jobbet som kräver förtroende, styrka och mod. Styrkan och modet det har många av oss kvinnor som verkar idag, det är förtroendet ifrån skivbranschen som är svårt att vinna när man säger att det inte finns exempel på oss som lyckats och det blir ännu svårare att vinna förtroende när man ´inte finns´.”

Laleh går sedan in på den ekonomiska aspekten. Det är ett vanligt argument för varför kvinnor ”inte finns”. Myten om att kvinnor inte säljer. Jag skulle önska att vi höjde blicken och funderade kring hur marknaden fungerar, hur strukturerna ser ut och på vilket sätt vi kan bryta mönster vi inte gillar.

”För när det väl kommer till att investera göra en budget så är det väldigt lätt att man tar det säkra före det osäkra, det naturliga producent valet före det onaturliga. Därför måste kvinnlig producentskap börja anses som naturligt och det gör det bäst genom att säga att vi finns och existerar, för vi finns.”

Kvinnor är inte i regel sämre musiker eller producenter än män. Det finns stora dragplåster som är kvinnor. Kan vi fokusera på dem istället för att ständigt slå omkull kampen om en mer jämställd musikscen genom att osynliggöra kvinnorna och vår rätt till en plats?

Det händer ofta att kvinnor osynliggörs i branschen. Det är en avväpnande härskarteknik som tar död på samtalet och det konstruktiva arbetet.

Jag citerar filmen Miss Representation (egen översättning): ”Det vanligaste sättet att frånta någon makt är att få dem att tro att de inte har någon. ”

Makten är platsen i det offentliga rummet i det här fallet. Se gärna trailern till filmen (eller ännu bättre, se filmen och besök hemsidan therepresentationproject.org). Miss Representation tar bland annat upp problemet med låg representation av kvinnor i media.


Efter att ha sett Agenda tycker jag att det var bra att de följde upp inslaget med ett samtal.
De pratade om konstruktiva lösningar, rekrytering, förebilder. Ett kort samtal som förhoppningsvis ger energi till fler samtal och viktiga röster likt Lalehs.

Till nästa gång skulle jag önska att avsändaren la fokus på skapandet och inkluderade oss kvinnor. Låt oss gärna prata om det vi skapar istället för varför vi inte skapar. Självklart är det viktigt att problematisera det faktum att vi är få men måste vi alltid reduceras till våra kön?

När ni söker musiker, producenter, ljudtekniker osv. Leta gärna utanför de rum du vanligtvis befinner dig. Är det svårt, ta hjälp av Rättviseförmedlingen.

Hur tycker ni att vi ska arbeta för att få en mer jämställd musikscen?

MUSIK: Laleh om “Det finns inga kvinnliga producenter”.

Leleh
Foto: Laleh

Fantastiska Laleh skrev en bra Facebookuppdatering som jag vill dela med er. Jag tycker att hon sätter fingret på det, ni vet “You can’t be what you can’t see”.

“Härom dagen sjöng jag med 12 st tjejer på musikhjälpen, vi sjöng en låt jag skrivit och producerat som heter Goliat, en del av texten är “vi ska bli stora vi ska bli mäktiga, ha ha! ” direkt efteråt gick jag hem till en av dessa 12 åriga tjejer eftersom jag är bästis med hennes storasyster och samma kväll tittade vi på Agenda tillsammans.

Agenda handlade om, ja det är här vi inte riktigt hängde med, för dels handlade det om det stora svenska musik undret och samtidigt om att det finns för få kvinnor i musik branschen.

I inslaget intervjuade man “världsproducenter” och i förbi farten hann man flika in att det inte finns några kvinnliga producenter. Och de var de orden som stannade hos mig och min kompis och hennes 12 åriga lilla syster som satt bredvid och tittade. Jag undrade hur hon uppfattade inslaget, 12 år och ännu ett bevis på att tjejer inte kan teknik? eller blev hon revansch sugen? eller skulle killarna i klassen säga, titta alla coola producenter är killar! ha ha! och i bakhuvudet visste jag att vi ironiskt nog just hade sjungit “vi ska ta över, vi ska ta över världen, vi ska bli stora vi ska bli mäktiga, ha ha!” bara för en stund sedan.

Vi satt tysta efter programmet, sen sa hon, men du finns ju! Det är sant, så vi twittrade “#agenda “finns inga kvinnliga producenter” intressant att höra att man inte finns.. ”
Plötsligt poppade kvinnliga kollegor upp som höll med mig i twitter tråden. Det var skönt att veta att vi kvinnliga producenter ändå fanns trots att vi “inte fanns”.

laleh_citat01

Även om programmet bara skulle ha handlat om musik export så har jag och många andra exporterat musik som kvinnliga producenter, jag var den näst mest streamade artisten i Skandinavien 2012 och jag producerar min musik själv. Och det är så här det blir, man måste hela tiden bevisa sig själv “jag kan visst och jag har faktiskt..” “jag finns!”.

Laleh_quote

Hur armbågande man än kan uppfattas som artist så är det inte min natur att behöva själv ta initiativet och säga “jag är en framgångsrik producent!” och om ingen annan gör det så är det inte hela världen, men när man säger att jag/vi inte finns, då känner jag för att säga ifrån. För jag vet hur ifrågasatt jag var som tekniker och producent (och är än idag ibland) jag behövde Kate Bush exemplet när jag förklarade hur jag ville arbeta, jag använde även henne som exempel för att få igenom min arbetsmodell när jag sökte investerare för 10 år sedan.

Om vi bara lyfter fram manliga exempel och glömmer bort att nämna lyckade kvinnliga producenter och säger att vi inte finns så försvårar man för de som komma skall, de som behöver sakliga aktuella argument och bevis för att det går att vara framgångsrik kvinnlig producent. Jag läste en tjej som sa “om Laleh kan så kan jag” och började nästan gråta, det var precis det jag själv sa om Kate Bush, “kan Kate Bush så kan jag!”.

Även om musik handlar om så mycket annat än politik och genus så landar det i slutändan om att få resurser och investering till att förverkliga sitt producentskap, då behöver man bevis för att kvinnliga producenter kan bli framgångsrika och är värda att investera i. Ni behöver inte “lyfta fram bra kvinnliga förebilder” för det låter som en tråkig formulering ifrån 1995, men vi finns och vi når framgångar, visst är vi för få, men man kan investera i oss och få bra genomslag ändå, vi gör hit låtar och toppar listor.

Jag förnekar inte att det finns fler manliga producenter och att det är en manlig musikbransch, det kan jag lova att det är och många gånger väljer män att investera i andra män men jag tror att de gör detta för att de tror att det inte finns andra lyckade alternativ, speciellt när man befäster tanken om att kvinnliga producenter inte finns, som exemplet i agenda. Om man istället skulle lyfta exempel där kvinnliga producenter faktiskt lyckats trots allt, så blir man mer benägen att investera i kvinnor också. Det här är min slutsats efter att ha varit med i snart 10 år och slagit mig igenom bruset.

Det här är egentligen en intern diskussion som rör oss i musikbranschen och för er andra som sitter utanför vår värld så kanske det uppfattas som att vi tjejer premieras och lyfts fram, nästan kvoteras in och det kan stämma i artist och sång och media kretsar, men jag kan lova er att i förhandlingsrum där jag har suttit många gånger så är folk inte politiskt korrekta eller premierande när det väl kommer till producenter och ekonomi. Dessutom premieras artister som verkar för den struktur musik branschen har och har haft, den självständige som inte tar hjälp av män (på riktigt och inte bara har en image som “stark tjej”) premieras inte heller av branschen. Dv.s även om musikbranschen har lysande exempel på kvinnliga framgångsrika producenter så tar man oftast inte det tillfället i akt för dom upprätthåller inte systemet.

Minns inte senast jag var nominerad till “Årets producent” trots alla andra nomineringar jag fått senaste åren “årets artist” osv. För producerande är en helt annan sak än artisteri, producerande handlar om budget, pengar och ljud kvalité, sound, image och allt det där som verkligen spelar roll för skrivbolag, det är ofta producenten som anses vara “hjärnan bakom” varan eller artisten och därför blir valet av producent ett väldigt viktigt val för skivbolag. För när det väl kommer till att investera göra en budget så är det väldigt lätt att man tar det säkra före det osäkra, det naturliga producent valet före det onaturliga. Därför måste kvinnlig producentskap börja anses som naturligt och det gör det bäst genom att säga att vi finns och existerar, för vi finns.

Producentskap är jobbet som kräver förtroende, styrka och mod. Styrkan och modet det har många av oss kvinnor som verkar idag, det är förtroendet ifrån skivbranschen som är svårt att vinna när man säger att det inte finns exempel på oss som lyckats och det blir ännu svårare att vinna förtroende när man “inte finns”.” – Laleh (Facebook 1//12-12)

Laleh är aktuell med skivan “Colors”lyssna på den på Spotify.

Låt oss tillsammans skiva herstory (eller varför inte henstory), vi ska få synas och höras. Låt oss ta död på myten om att vi inte finns. Laleh: Vi är gärna med dig och “tar över världen”.

Vad är era tankar kring detta kära läsare?