STARTA BAND: High Heels

High Heels, från vänster: Emilia Henriksson, Mats Udd, Kerstin Larsdotter, Fred Yngström. Tyvärr är inte Chalotta Nääs med på bilderna. Foto: Björn Henriksson

Jag tror att det var jag och Mats som började prata om att spela i band. Jag har vaga minnen av att vi satt i fiket på Valhalla, i pausen mellan banden som spelade, och spånade. Mats var kompis med Fred som jag bara kände ytligt. De hade spelat ihop och Mats tyckte att han också skulle vara med.

Ett flertal spelningar, med fika i pausen och x antal hallonsoda senare, skred vi till verket. Vi sågs hemma hos Fred som bodde i en liten lägenhet på bottenplan i Norslund. Ett ställe där många studenter bodde, i ganska trista lägenhetshus utanför stan.

Jag var nervös. Den lite tuffare jargong vi annars kunde gömma oss bakom fanns inte att ta till. Det var bara att blotta strupen och hoppas att ingen skulle skratta. De gjorde de såklart inte. Jag kunde egentligen inte spela något instrument. Några ackord på en gitarr eller ett piano kunde jag klara av. Jag siktade in mig på att sjunga. Vi hade inte pratat om vad vi skulle spela för musik. Min tanke var nog någon form av rock, så när Fred tog upp sin akustiska gitarr och sjöng en av sina låtar för mig blev jag lite förvånad men tänkte ”varför inte”.

Det var ”sommarlåten” han spelade för mig.

Min bästa vän Kerstin gick musikestet och spelade cello. Kort efter att vi startat bandet anslöt hon. Det gjorde även Mats vän Challis som också  spelade cello. Vi startade bandet utan prestige och vi spelade och sjöng olika instrument efter bästa förmåga (främst jag, de andra kunde ju spela).

Vi spelade vår första spelning några veckor efter att vi startat bandet. På biblioteket, under Faluns Luciafirande. Fred anmälde att vi ville spela och i samband med det hitta han på ett namn. Han hade precis sett Almodovar-filmen High Heels och tyckte att det passade oss. Vår andra spelning spelades in. Det var på “De förtappades cafe ” i Falun.

Det kryper lite i kroppen när jag lyssnar på den. Vi var nervösa och min röst hamnade långt upp i halsen när jag pratade. Här är en låt från spelningen som jaghar  skrivit. Den heter något så tungt som “Invisable cry”.

De blev mina bästa vänner och vi varvade repen hemma hos mina föräldrar med att äta mat i köket, baka egenpåhittade kakrecept, dricka öl och snacka skit. Bandet gjorde gymnasietiden lättare att genomlida. Tre demoskivor och en hel del spelningar hann vi med under de tre år High Heels var aktiva.  Jag har en hel del dokumenterat. Här är några klipp jag hittat i min dator.

Hur startades ditt band? Vi älskar starta band-historier så skicka gärna hit dina:
info@grrrlcollection.com

Malin har skrivit en om hur hennes band Run wolves run! startades här.