MUSIK: Hanin Elias
1999 spelade Atari teenage riot på Hultsfred, och det är en av de där spelningarna som jag fortfarande kan gräma mig otroligt mycket över att jag missat. Jag var där nämligen, på mitt livs första festival. Men hade aldrig lyssnat på dem, så deras slot i programbladet lyckades gå obemärkt förbi min annars så ambitiöst använda markeringspenna.
Några år senare blev Atari teenage riot-medlemmen Hanin Elias en av mina främsta förebilder och inspirationskällor. Efter att ATR splittrades år 2000 körde hon på som soloartist och startade även det feministiska skivbolaget Fatal recordings som en reaktion på mansdominsen i den elektroniska musikscenen.
Hanin Elias var den hårdaste jag någonsin sett, skreksjöng som värsta hjälten och framstod som fullständigt kompromisslös. 2003 släppte hon skivan No games no fun, och den blev snabbt mitt standardsoundtrack för när jag gick hem ensam sent om kvällarna. Ur heltäckande hörlurar med alldeles för högt uppskruvad volym fyllde de distade beatsen mig av en slags känsla av oövervinnerlighet. Många skulle säkert säga att det är det dummaste en kan göra som ensam tjej på mörka gator – att totalt stänga av alla ljudintryck utifrån. Men jag orkade inte vara rädd hare på helspänn, eller ville inte. Jag föredrog att vara någon en skulle akta sig för att ge sig på (inbillat eller ej fick spela mindre roll). Så jag knöt näven runt nyckelknippan (med nycklarna utstickande som knogjärn mellan fingrarna, ni vet) och gick med bestämda steg och huvudet högt. Hanin Elias röst lät livsfarlig i hörlurarna. Hon gav mig rätten att vara orädd och jag tog den.
I mars 2004 såg jag henne live, på Debaser i Stockholm. Jag stod lyrisk längst fram vid scenen och den spolningen står högt på listan över mina bästa konsertupplevelser någonsin. Bilderna är därifrån.
grrrlcollection.com 
